Vår resa - del 20

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 
 
Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 
2016 fortsättning
 
2016-04-19

Vissa dagar är verkligen sämre än andra. Igår satt jag och tittade på ett avsnitt av Vampire Diaries och två bebisar föddes. Och det gjorde så ont! Det kan tyckas löjligt att det gör så ont av en tv serie, men jag kan verkligen sätta mig in i känslorna av att hålla mitt barn för första gången. Kanske för att jag föreställt mig det så otroligt länge. Sen idag var det inte mycket bättre. När jag loggade in på Facebook innan så var det översta en bild på en helt nykläckt bebis och ett glatt inlägg om en ny familjemedlem. Jag orkar inte se dessa lyckliga människor med sina fina bebisar längre. Jag vet att många säkert gått igenom, till viss del iallafall, samma saker som vi, men det spelar ingen roll! Det känns inte bra att se ändå. Snart är A dessutom förbi sina första 12 veckor, vilket jag är väldigt glad för, men också lite avundsjuk. Har fått veta att min BFF också är gravid. Och min brorson kommer till världen om bara några månader. Men jag har ännu inte ens fått brev från RMC för tid till donationssköterskan. Jag går och bara känner mig tom, när "alla" skaffar barn på löpande band (ja, så känns det allt som oftast) så är både min mage och mitt hjärta tomt. Min hjärna däremot är full av bilder, bilder på saker jag önskar, saker jag är rädd för och saker som gör mig förkrossad. 


Något som är väldigt konstigt är dock att när jag inte har dessa "anfallen" av gråt så är jag ganska lugn. Det är som om jag stänger av och vägrar känna. Det känns inte som att det är något bra att göra, men samtidigt kanske jag skyddar mig själv. Men vad händer då om nästa försök, när det nu blir, inte fungerar? Kommer jag att fortsätta stänga ner då? Hur länge kan jag stänga av utan att det brister totalt?


2016-04-25

Facebooks reklamalgoritmer är verkligen grymma. Varje dag tvingas jag se barnrelaterade reklamer! Inte direkt vad jag vill ha slängt i ansiktet varje gång jag går in och kollar Facebook. Den smällen känns varje gång som "haha, du har inga barn, men här är bilder på söta barn som gör reklam för blöjor! Detta är väl kul?!". Bajs!


2016-04-28

Idag fick jag ett sms av Lina. De har varit och gjort 3D ultraljud på bebben och jag fick en bild. Jag försöker använda mig av det som sades på föreläsningen jag var på idag, jag kan inte ändra på händelser, bara på hur jag reagerar på dem och känner för dem. Så nu gör jag allt som står i min makt för att inte känna att jag är värdelös för att jag inte är gravid utan försöker att bara vara glad för deras skull. Det är inte lätt, men det är bara att kämpa på. Allt man varit ändrar sig inte på en dag. 

 

2016-05-01

Fick idag veta att en gammal lagkamrat väntar bebis. Det känns konstigt att jag knappt reagerar över det längre. Jag är bara likgiltig. 


Fortfarande ingen kallelse. Snart dags att ringa och skynda på den tror jag. Blir snart helt galen av all väntan! 

 

Nästan alla dåliga dagar la jag upp en "pretty picture". Det var ju ett måste att visa upp en fin yta när en kände sig allt annat än fin! 

 

2016-05-03

Ringde nyss för att kolla hur det står till med tid för oss. Alla tider i maj är uppbokade och vi kan inte vänta oss någon tid förens tidigast juni, men det kunde hon inte lova. Detta innebär att det är väldigt liten chans att vi kommer att kunna börja innan sommaren. Jag vet inte var jag ska ta vägen just nu, är så ledsen och förbannad för att allt ska vara så jävla krångligt. Allt bara går emot oss! Mitt hjärta brister mer och mer för varje dag, jag orkar inte med väntan och jag klarar inte av att inte veta vad som kommer att ske. Att de inte ens kan se köstatusen är helt galet! Jag sa iallafall till dem att vi var beredda att ta en avbokad tid med kort varsel, jag vill bara få komma igång, allt annat får lösa sig! 


2016-05-16

Fortfarande har inget nytt hänt, men idag är det en dålig dag för mig. Jag har äntligen gjort slag i saken och lagt ner Facebook (får bara logga in en dag i veckan) framförallt eftersom jag sett massa gravidavslöjanden, gravidmagar, nykläckta bebisar och ultraljudsbilder den senaste tiden. Det gör ont i hjärtat på mig. Jag förstår att folk lägger upp sånt, om jag någongång lyckas så kommer jag förmodligen spamma instagram och Facebook med såna bilder, men just nu är det för mycket. Jag börjar fundera på om instagram ska åka också, men änsålänge är det inte allt för mycket där, så det kan jag leva med. 


Iallafall så är det en dålig dag som sagt. Jag har gått med en känsla av tomhet i mig större delen av dagen. Som om något saknas mig. Jag vet ju såklart vad det är som saknas, men jag kan inte göra något åt det. Bävar dessutom lite inför söndag eftersom jag ska jobba på Kalvinknatet då, och förra året var det sjukt jobbigt för mig. Jag hoppas verkligen att det blir bättre i år! 

 

 

Bilder från denna tiden

 
 Mycket kattmys..
 
... långa promenader...
 
...och "pretty pictures".
 
 
Mycket häng med min fina man...
 
 ...på handboll...
 
...och i Köpenhamn.
 
Ännu mer kattmys
 
Och mammamys
 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa. 

Och var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir så himla glad när jag får höra från er.

 

Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Mellan försök 2 & 3, Resan 2016, Vår Resa | | Kommentera |

Vår resa - del 19

 

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 

 

 

2016 fortsättning

 

2016-03-28

http://nyheter24.se/debatt/836666-jag-rokte-under-graviditeten-det-gor-mig-inte-till-en-dalig-mamma


Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen när jag läser denna typen av debattinlägg. Det jag får ut av detta är "jag har adhd och panikångest och har varit med om fruktansvärda saker, därför är det okej att jag röker när jag är gravid". Men vet du vad? Jag har precis samma diagnoser och fyra till, och jag lyckades både att sluta röka och sluta dricka, trots att jag inte hade motivationen av att vara gravid. Jag vill inte ens börja berätta om en del saker jag har varit med om i mitt liv, men inte fan använder jag dem som en ursäkt för att sätta mig själv före någon som är så extremt beroende av mig. Och när jag nu kämpar för att sitta i din situation, att få vara gravid och få den stora äran att sätta en helt ny liten människa i före mig själv i resten av mitt liv, då kan jag lova dig att det känns som en smäll rakt i ansiktet på mig när du försöker rättfärdiga att röka som gravid. Och att dessutom rättfärdiga det med att du är en bra mamma i övrigt - so what? Du utsätter en person, som du har ansvar för, för att inte få den bästa möjliga start här i livet. Självklart är ingen perfekt. Alla har fel och brister. Men detta är ingen brist, vad du är säger så är det ett val. Och det du väljer, det är att sätta dig själv före den som borde betyda mest! 

 

 

Kommentar: Om ni undrar om jag verkligen var jättearg vid denna tiden..?


 

2016-03-29

Jag har tagit ett beslut att ta studieuppehåll ett tag framöver nu. Det kanske verkar dumt eftersom jag ska påbörja mitt examensarbete, men jag har flera kurser hängande efter mig, och jag klarade inte den senaste kursen. Vilket innebär att det ändå är ungefär ett års studier kvar. Jag är inte sugen på det just nu. Eller rättare sagt så orkar jag inte det just nu. Det hjälper mig mindre än det stjälper mig i mitt mående. 


På tal om något helt annat så var jag och Fredrik tillsammans hos RMCs psykolog förra veckan. Jag måste säga att jag i det stora hela är väldigt nöjd. Han var väldigt bra, framförallt för att han var inriktad på det vi går igenom. Min psykolog jag vanligtvis går hos är inte specifikt inriktad utan vi fokuserar på allt möjligt i mitt mående och liv. Då är det skönt att gå hos någon som faktiskt är fokuserad på det vi går igenom just nu också. Speciellt som han dessutom har koll på det då han jobbar med par som oss dagligen. Dock tror jag det blir bättre efterhand, första gången var det mycket jag redan visste, som att jag måste tillåta mig att känna allt, även hemska saker som jag tycker är svåra att erkänna att jag tänker eller känner. Men han kom ändå med en del bra insikter och jag gillade hur han konstaterade att detta faktiskt är en sorg, jag har inte tänkt på det så innan. 


2016-03-30

Ibland, framförallt när jag har ätit, undrar jag om jag längtar så mycket efter att bli gravid att min mage börjar uppföra sig som om jag var det. Svullnar som tusan och ibland ser jag ut att vara i fjärde månaden, vare sig jag ätit eller ej.

Min fina vän A var på ultraljud igår för att se till så att det faktiskt var något där inne och inte en kemisk (tror jag det heter) graviditet. Turligt nog så var där en liten, liten bebbe där inne (väldigt liten då jag har för mig att hon är i vecka 9). Så himla glad, skönt för dem att det trycket lättat lite nu. Bara "några" månader kvar att oroa sig då. 

För oss står det fortfarande stilla. Inte hört något från RMC. Sist vi var där för psykologbesök (förra veckan) så passade vi på att fråga hur det såg ut, om vi stod i kö, hur lång kön var, om de väntade sig att vi skulle få komma till inom de tre utlovade månaderna. Det enda vi fick svar på var att vi stod i kö, övrigt kunde hon inte svara på. Jag förstår verkligen att de inte vill gå ut och lova vissa saker, men vi har ju redan blivit lovade att mötet skulle ske inom tre månader. Gör det inte det så ska jag leta upp mina papper och kräva att de faktiskt håller vad de lovat. Jag är så jävla trött på all väntan, på att alltid vara i andras händer, på att vår framtid inte är något vi kan påverka själva utan vi är helt utelämnade till landstinget. Jag är bara så fruktansvärt trött på allt för tillfället. 


2016-04-03

Inga nyheter än. Det är bara så fruktansvärt tråkigt att vänta! Det känns som om man står helt stilla, kan inte gå framåt i livet på något sätt utan är bara i detta, inget annat, hela tiden. Hur ska man kunna planera för något när man inte vet vad som händer det närmsta halvåret? Bara något så enkelt som en resa eller ett födelsedagsfirande är svårt att planera då vi inte vet hur allt ser ut i sommar. Samtidigt hade vi nog behövt miljöombyte båda två. Bara komma bort och försöka slappna av lite. 


2016-04-12

Det känns verkligen som om hela livet står på paus. Och inte bara livet, utan även jag själv. Jag har blivit fruktansvärt likgiltig när det gäller praktiskt taget allt. Jag orkar inte bry mig om något längre. Jag är förmodligen ganska rädd för alla känslor som hade kunnat komma fram om jag hade släppt tyglarna, så istället stänger jag av och slutar känna helt. Jag känner mig tom, nästan död, invändigt. 

 

Bilder från denna tiden

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa. 

Och var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir så himla glad när jag får höra från er.

 

 

Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Mellan försök 2 & 3, Resan 2016, Vår Resa | | Kommentera |

Vår resa - del 18

 

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 

 

2016 fortsättning

 

2016-02-25

Sitter och läser om en utredning som handlar om surrogatmödrar. Enligt utredningen bör detta inte tillåtas i Sverige, så här sitter jag såklart och blir jätteupprörd. Det finns hur många kvinnor som helst som hade kunnat tänka sig att göra detta för att ett annat par skulle kunna få barn. Men får de? Nej! För risken är att man blivit utsatt för påtryckningar att göra det och på grund av risker i graviditet och förlossning så är det inte bra om man blir tvingad in i det. Okej, det kanske jag kan köpa. Men jag tycker nog att det finns åtgärder man kan ta. Exempelvis bör en psykologisk utredning för surrogatmamman göras innan, här lär det med stor sannolikhet komma fram om personen blivit "tvingad". Det finns säkerligen också de som hade kunnat tänka sig att göra det överlag, inte för att det är människor man känner, och då är det ju ingen som tvingat dem. 


Men mest irriterad blir jag på kommentarerna folk fäller; "det är ingen mänsklig rättighet att få barn", "kan man inte får man väl lära sig leva utan barn", "vill man ha barn får man väl adoptera" (vet ni hur svårt det är med adoption?! Tro mig, vi har kollat), "man kan väl ta fosterbarn istället", "vissa är ju så inriktade på att få barn att de gör praktiskt taget vad som helst". Det märks tydligt att de som skrivit i många kommentarsfält aldrig haft problem att få barn, eller aldrig känt längtan efter barn. 


Jag hade förmodligen själv tyckt att det var jobbigt att se någon annan bära mitt barn, men hade det kunnat göra att vi fick ett biologiskt barn så hade jag definitivt övervägt det. Och nu vet vi inte om jag kommer att kunna bära ett barn eftersom vi aldrig kommit så långt i processen ännu, men om jag inte kan det så hade jag definitivt velat ha en surrogatmamma. Speciellt eftersom det tyvärr verkar uteslutet för oss att adoptera. Ser adoptionsutredare förhoppningsfulla mammor med sex diagnoser så spelar det ingen roll vem människan bakom är. Det är direkt avslag. Dessutom minskar utrikesadoption något fruktansvärt eftersom många länder hellre adopterar inom landet, och så funkar det inte i Sverige. Man kan inte bara säga att 'jag vill inte ha mitt barn, det ska adopteras bort'. 


Och sen ska vi inte prata om alla homosexuella par. Kvinnor får inseminera, men män får inte använda surrogatmamma! Seriöst! De är alltså utlämnade till att; 1. Adoptera 2. Fosterbarn (vet inte hur lätt det är för gaypar i dagens Sverige) 3. Vänja sig vid att vara barnlösa 4. Bli gravida med en kvinna och bara få ena parten som godkänd förälder (kan förmodligen adoptera om kvinnan godkänner det sen) 5. Kidnappa ett barn. Jag kan verkligen inte komma på fler alternativ. Och seriöst, varför ska de behandlas som andra klassens medborgare? 


Nej, jag tycker, låt människor själv bestämma över sina kroppar och tillåt surrogatmödraskap. Se till att det är ordentligt kontrollerat och reglerat så tror jag det kan hjälpa otroligt många människor. 


Själv hade jag definitivt kunnat tänka mig att ställa upp. Jag hade självklart tyckt det var sjukt svårt, men när jag själv har så svårt att få barn så kan jag förstå lyckan hos någon som äntligen hade kunnat få! 


Artikeln: http://www.sydsvenskan.se/sverige/utredare-nej-till-surrogatmodrar/

 

Tar hjälp av mina odjur när allt är extra jobbigt...


2016-03-03

Mår för tillfället fruktansvärt dåligt. Ingen tid har kommit från RMC än, vilket bara spär på mitt mående. Jag kan inte göra något vettigt, har inget fokus, ingen ro och är ledsen hela tiden. Jag känner mig hela tiden tom. Magen känns tom, det borde vara en bebis där. Eller att armarna känns tomma, där borde vara en liten att krama om. Hela mitt liv känns som att det är på paus, jag klarar inget för tillfället. Är livrädd för hur min tenta om två veckor ska gå, eller hur mitt examensarbete som ska göras efter det ska gå! Hur sjutton får man något gjort när allt känns så meningslöst? Hur tar man sig ur denna situationen? Jag vill bara stanna världen en stund, försöka komma underfund med hur jag ska hantera detta, utan all annan press och stress. Men självklart funkar inte världen så, varför inte sparka på de som redan ligger liksom?

 

 

 

 ...och vid denna tiden krävdes det MYCKET gos!

 


2016-03-07

Nu är det bara jag kvar känns det som. Min fina vän A plussade idag, och jag är så sjukt glad för hennes skull! Äntligen är det deras tur! Tror det är första gången på väldigt länge som jag inte smått missunnar en person att bli gravid, även om jag såklart är sjukligt avundsjuk. Nu hoppas jag vi får tid att dra igång snart och att det blir vår tur. Jag står snart inte ut med all jävla väntan längre! 


Att en kan vara så lycklig för någon annans skull, men samtidigt så avundsjuk, det visste jag inte innan detta!

 

 

2016-03-10

Idag har det varit jobbigt. Fick veta könet på lillebrors bebis, vilket var jobbigt i sig. Sen gick de för första gången ut med det på sociala medier, vilket gör att jag ser det hela tiden. Innan har jag kunnat nästan låtsas om att det inte var på riktigt, men det går inte när man får det upptryckt i fejset hela tiden. Och jag måste ju spela med, dela vidare och uttrycka min glädje. Och det är klart jag är glad. Men det är så sjukt mycket smärta. Hela tiden, det gör så ont! Jag vet inte var jag ska ta vägen. 

Känns som att det börjar påverka mig mer än jag velat. Jag är på dåligt humör, blir arg hela tiden, gråtet onaturligt mycket och är allmänt labil. Jag kan inte fokusera, i min hjärna ekar hela tiden att "du har inga barn, du är inte gravid, du kommer aldrig få din mans biologiska barn..." Om och om igen i min hjärna, det snurrar och inget annat får plats. 

Och så min ilska. Jag skäller på Fredrik, jag skäller på katterna, jag skriker och gormar på alla tre, när det egentligen är situationen jag är förbannad på, all smärta, oro, ångest, allt blir på en sekund till glödande raseri, innan jag bryter ihop totalt och får skuldkänslor och hatar mig själv. Och sen börjar allt om igen...


Jag kan inte förstå hur jag pallade leva med all denna ångest, all ilsak, all ledsenhet som fanns inom mig vid denna tiden. Och att Fredrik och katterna inte tog sitt pick och pack och lämnade mig i detta läget är helt sanslöst!

 

 

2016-03-13

Fick veta idag att en lagkamrat är gravid. Det känns så hopplöst just nu, blir varken glad eller ledsen längre, bara helt likgiltig. Har verkligen stängt av helt, vilket kanske inte är jättesmart alltid. Men det är fan så mycket lättare än den rivande smärta jag annars lever med. Det som sliter mig sönder inombords, det slipper jag gärna. 


2016-03-21

Det är helt sjukt vad det är gravida överallt. Till och med i flera av mina tv-serier är människor gravida. Jag fattar inte varför det ska komma just nu, när allt är som det är för oss. Jag inser såklart att vi är i den åldern nu när folk får barn, men ändå gör det lika ont alltid. Hatar att vara avundsjuk, men är det ständigt. Var är rättvisan liksom?!

 

 

Bilder från denna tiden

 

Världens bästa Charlie fyllde ett! 
 

 

 Var på audition för första gången på huuur länge som helst.
 
Mantra!
 
Var på Gekås med fina människor
 
Mamma med sin bästis Tanja
 
 
Tittade på handboll
 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa. 

Och var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir så himla glad när jag får höra från er.

 

 
Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Mellan försök 2 & 3, Resan 2016 | | Kommentera |
Upp