Vår resa - del 13

(null)
Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 

2016 fortsättning

 

 

2016-01-10

 

Dag sju med sprutor idag. Går ganska så bra även om Orgalutranen är lite smärtsam. Men idag var den inget jämfört med igår! Kommer ihåg att förra IVFen så tyckte jag inte själva sprutan var värst utan när innehållet spred sig. Denna gången tycker jag nog tvärt om, känns som att sprutan gör mycket ondare att trycka in än förra gången. Men kan såklart vara inbillning eller selektivt minne. Men, det spelar ingen roll hur ont det gör, in ska det, och förhoppningsvis blir det värt det denna gången! Är lite orolig över att de få biverkningarna jag märkt av innan typ helt försvunnit. Inte extremtrött, ingen huvudvärk och om det kniper i äggstockarna så är det så lite att det knappt märks. Förra gången vid denna tiden så hade jag inte heller några direkta biverkningar, och då fick jag bara ut tre ägg!! Håller tummarna att det ska gå bättre denna gången!! Imorgon är det dags för nästa vul. Hoppas nästan att jag inte får tid till äggplock än eftersom jag vill att äggen ska växa till sig ordentligt och bli riktigt många!! Usch, har nästan lite panikkänsla av tanken att detta också ska bli ett misslyckat försök utan befruktade ägg. Jag hoppas såklart att det inte blir så, men man vet såklart aldrig. Det är fruktansvärt jobbigt att man bara känner sig som en passagerare i detta, man styr inget för fem öre, läkarna har all kontroll tillsammans med typ slumpen eller ödet eller turen eller något. Eller kanske ens egen kropp, fast omedvetet så man inte kan styra det. Det är hela tiden så mycket som kan gå åt skogen som man inte kan göra något för att förhindra eller kontrollera, och man känner sig så maktlös! 


 

2016-01-11

 

Vul idag. Jag hade ganska så stora äggblåsor, men inte många. Tror där var ca sju stycken på mellan 15 & 17 mm. Sist när jag gjorde mitt andra vul (visserligen gjordes andra vul förra gången på sprutdag nio, och är på åtta idag) hade jag elva stora äggblåsor och fick ändå bara ut tre ägg. Det gör ont i hela mitt hjärta av rädsla att det ska gå på samma sätt denna gången! Hur ska jag klara det igen? Mitt hjärta brister mer och mer för varje bakslag!


Men jag försöker tänka positivt. Jag ska fortsätta spruta på ökad dos (går upp till 125 igen) och sen är det nytt ultraljud som gäller på onsdag. Preliminärt är äggplocket satt till fredag. Är där inte tillräckligt med äggblåsor hoppas jag att de låter mig spruta längre, även om de är rädda för överstimulering, vilket de är när man har många äggblåsor. Vilket jag har. Bara det att det verkar som att alla inte växer! 


Det gjorde rätt ont att trycka in sprutan idag igen, men det var inte så farligt efteråt när det spred sig. Sved lite, men la mig i ett bad och jag tror det hjälpte faktiskt. Känner inte av några biverkningar idag heller. Minimalt med knip möjligtvis, men inget annat. Hoppas det fortsätter så!!


 

2016-01-12

 

Gick bra med sprutorna idag också. Orgalutranen var smärtsam som vanligt, men det är bara att kämpa sig igenom det. Inga biverkningar förutom lite knip i äggstockarna, men inte särskilt smärtsamt eller mycket. Väldigt nervös för vad de ska säga på vul imorgon, det känns som att det inte är tillräckligt med ägg, och jag är livrädd för att de inte ska få ut många. Mitt hjärta brister bara av tanken att det inte ska fungera denna gången heller! Men jag måste försöka hålla mig positiv. Det finns inget jag önskar mer än att allt ska gå perfekt denna gången och sluta med en fullgången graviditet. Vill verkligen inget hellre här i världen! ❤️❤️


 

2016-01-13

 

Sådär, nu är äggplock inbokat. Jag hade fem äggblåsor på vardera äggstock, vilket är sämre än sist, men förhoppningsvis så ska där ändå vara ägg i fler. Så på fredag är det dags! Jag är verkligen jättenervös! Både på grund av risken att det bara är få ägg igen, och att inget ska bli befruktat, men också på grund av de sjuka smärtor jag hade sist jag var där. Detta trots att jag sa till dem att jag har problem med att smärtlindring och bedövning tar väldigt dåligt på mig. Och jag fick typ hur mycket som helst som ändå inte hjälpte. Men jag pratade med sköterskan idag och jag ska ha en annan person som sköter det denna gången. De byter in så jag får en sköterska som kan lägga annan medicin så jag ska få annan medicin direkt och förmodligen lägger de lite mer lokalbedövning också. Pratade med sköterskan som ska fixa allt sånt till mig och hon sa direkt att hon är mer generös med smärtlindring än kollegan jag hade sist, vilket är skönt. Är glad att de tar detta på allvar och ser till att jag får ordentligt direkt, speciellt som jag ofta har problemet att när jag väl fått ont så hjäper det inte hur mycket jag än trycker i mig. Så jag hoppas att det ska bli en lite mer behaglig upplevelse denna gången. 


Iallafall så kommer proceduren se ut på ungefär samma sätt som förra gången. Idag ska jag ta ägglossningssprutan (Otrivell) klockan 22.30. På fredag ska vi vara på plats klockan 07.30. Fasta innan gäller för båda, men jag får dricka vatten till klockan 06.00. Sen gör de Fredriks PESA/TESA 08.00 och mitt äggplock 10.30. Hoppas hoppas hoppas hoppas verkligen att detta ska fungera nu!!! Orkar inte med ännu en omgång av obefruktade ägg eller att det inte tar sig sen. Jag vill sååå gärna bli gravid!!!!!!!!!


 

Instruktioner inför äggplock nummer två

 

2016-01-13 (natt)

 

Tog Otrivellen 22.30 idag och det gick bra. Har lite huvudvärk nu och kan verkligen inte sova (01:10), men annars känns allt som vanligt. Jag blir nästan mer och mer nervös inför fredag, trots att jag försöker slappna av. Men det är inte det lättaste ska jag säga! Behöver verkligen sova nu, men det är svårt, jag är hyfsat trött, men ändå kan jag inte somna. Vet att jag hade samma problem förra gången. Vet inte om det beror på själva medicinen eller det är nervositeten, men det spelar ingen roll, irriterande är det iallafall! 


Har så himla konstig känsla dessutom. Till viss del längtar jag till äggplocket eftersom det är ett steg framåt. Samtidigt är det rätt smärtsamt, så på det sättet vill jag att det bara ska vara klart. Men efter äggplock är det risk för smärta och blödningar, och det längtar jag inte efter, så det hade jag också velat ha klart. Men då är vi genast inne på lördagen, dagen som vi riskerar att få beskedet att inga ägg är befruktade, och jag orkar inte höra det! Men om det nu skulle vara befruktade ägg så är nästa steg insättning. Det ska inte vara jobbigt alls vad jag hört, så där hade jag kunnat tänka mig att vara nu. Fast sen har man ju de sjukt jobbiga och nervösa dagarna fram till testdag där man bara väntar och väntar. De verkar sjukt jobbiga! Och risken för negativt test är ju alltid överhängande. Men sen om man testar positivt, då är man gravid! Fast samtidigt så har man flera veckors oroande över missfall fram till man är förbi vecka tolv. Sen kan man slappna av litegrann förhoppningsvis. Så där vill jag vara. Vecka tretton nästa tack! 


Det är jobbigt att längta och oroa sig på en och samma gång! 


 

2016-01-13 (02:00)

 

Sover fortfarande inte och har börjat få lite molvärk i nedre delen av magen, inte särskilt smärtsamt dock, men ungefär som man har innan mensvärken kommer igång. Dessutom måste jag vara väldigt försiktig när jag sätter mig ner, gör jag det för snabbt så är det smärtsamt. Är väl ägglossningen som drar igång antar jag! 

 

 

 

 

 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa.

 

Och var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir så himla glad när jag får höra från er.

 

 

 

 

Tidigare delar:

 

Vår resa - del 1
Vår resa - del 2
Vår resa - del 3
Vår resa - del 4 
Vår resa - del 5 
Vår resa - del 6
Vår resa - del 7
Vår resa - del 8
Vår resa - del 9
Vår resa - del 10 
Vår resa - del 11
Vår resa - del 12

 

Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Försök 2, Resan 2016 | | Kommentera |

Vår resa - Del 12

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 

2016 fortsättning 

2016-01-07

Fanhelvetesjävlaskit vad jag hade glömt hur oskön den jävla Orgalutransprutan är! Idag blev jag påmind. Tillbaka till rödflammig hud! Idag fick jag dessutom lite bulor i området där jag tagit sprutan, vettisjutton vad det är eller om det är normalt, tur jag ska på vul imorgon. 

 

 
 
Finfint om jag får säga det själv!
 
Hoppas jag inte behöver hålla på med Orgalutranen i allt för många dagar... Men vad gör man inte för en bebis! ❤️ Minskade min dos av Gonal-F idag från 125 till 112,5, vet inte riktigt varför, men tror det har med att göra att de är rädda för att jag ska överstimuleras. Är så nervös inför imorgon!! Hoppas verkligen att allt utvecklats som de hoppats. 

 

Överstimulering (Ovariellt hyperstimuleringssyndrom)

Överstimulering är den allvarligaste komplikationen av provrörsbehandling. Det som händer då är att äggstockarna reagerar extra mycket på hormonerna och detta är vanligare bland patienter med PCO/PCO-S. När äggstockarna reagerar så mycket så är det ofta många ägg som produceras, men det leder också till allt ifrån kraftigt förstorade äggstockar och vätskeansamling i buken till smärta, illamående och svårighet att andas (det känns som att luften inte får plats har jag fått berättat för mig). Det innebär också många gånger en helt galen viktuppgång (över ett kilo per dygn!). Det är som värst en vecka efter äggplock och går många gånger över efter två veckor. Tillståndet har tre olika allvarlighetsgrader där de två värsta ofta innebär sjukhusvistelse. Inom IVF-kretsar är det dock eftersträvansvärt att bli "lätt" överstimulerad (lägsta graden) då det sägs vara större chans för en graviditet. 

 

 

2016-01-08

Ultraljud idag. Allt gick bra förutom att jag var på plats helt för tidigt på grund av att jag bokat över att jag skulle komma försent. Men det gick som sagt bra. Två på höger och tre på vänster (tillägg: äggblåsor) just nu, alla mellan 8 och 10 mm har jag för mig. Lite mindre än förra gången, men har sprutat en dag mindre. Ska fortsätta på samma dos hormoner till måndag då jag ska dit på nytt vul och blodprov. Hade en läkare idag som jag tror utbildar sig för ordinarie läkare var typ handledare. Intressant eftersom jag då hörde dem diskutera hur allt såg ut, så man fick veta mycket mer än man brukar få veta känns det som. Fick också svar på alla mina frågor, det var normalt med bubblor i huden, ingen fara att lite medicin kom utanför och medicinen är ungefär densamma, men man svarar lite olika på dem. 

Har huvudvärk nu, så nu har den tydligen gått över till att komma även på dagtid och inte bara på kvällen/natten. Hade en del stickningar i äggstockarna inatt också, tecken på att något händer där! Trött som vanligt och behöver nog vila lite under dagen om jag ska orka med kvällen. 

 

2016-01-08 kväll

Fick sovit tre timmar idag efter mitt vul. Och är nu dödligt trött igen. Dessa sprutorna tar verkligen på mig. Var på match i Trelleborg idag, och var tvungen att ha med sprutorna. Fick ta dem i bilen när vi skulle köra hem, vilket gick bra. Vi körde först ett tag för att det skulle bli varmt, sen stannade vi till vid en busshållplats på väg 108. Gick som sagt bra, men Orgalutranen gjorde riktigt ont idag. Ibland är det värre, ibland är det bättre. Det är bara att leva med. Rodnade som vanligt, men tror inte det blev några bucklor som igår, kunde inte direkt se i bilen. Röd är jag fortfarande iaf. Såg också att jag fått ett fint blåmärke efter gårdagens spruta. 

 
 

Var i övrigt ganska jobbigt idag. Oskars kompis och hans mamma (?) satt med oss och åt efter matchen, och på något sätt vet hon att de ska ha barn, så hon pratade vitt och brett och högt om det inför alla (även de som inte visste) vilket bara det gör mig galen, vem fan gör så? Hon har väl ingen aning om vem som vet och inte. Sen var det fruktansvärt jobbigt att sitta och lyssna på det precis hela tiden, det gör ont i mitt hjärta! 

 

Kommentar:

Jag minns verkligen den spruttagningen där i bilen. Jag minns hur jag kände det som att jag hade kommit till en ny "low point" i livet. Det enda som gjorde det lite "bättre" var att jag iallafall slapp ta sprutorna på toaletten i Söderslättshallen som jag egentligen planerat. Jag kommer också ihåg hur smärtsamt det var att höra allt pratande om den kommande bebisen i just den situationen. Att hon dessutom outade graviditeten på det sättet fick det att på något sätt kännas som ett hån. Typ; Åh, det är så vanligt och lätt att bli gravida att det är okej att skrika ut det hur jag vill inför vem som helst. Jag var såklart bara extra känslig, men så kändes det iallafall. Jag svalde dock tårarna inför Fredrik, jag ville inte att han skulle se hur påverkad jag blev av precis allting!  

 

2016-01-09

Fy fan, idag var sprutan inte skön! Tror jag tog den lite för långt upp, för jag fick trycka på mycket hårdare för att få in den hela vägen och det gjorde mycket ondare. Dessutom blev jag ganska illamående efter att jag dragit ut den, vilket inte alla var skönt. Fick sitta kvar i soffan och vila efteråt medan Fredrik plockade undan, för jag hade svårt att resa mig. Illamåendet försvann dock ganska snabbt (det mesta iallafall), men lite smärtsamt är det allt fortfarande. Måste tänka på att ta den längre ner hädanefter. Gonalen gick iallafall bra även om det blödde lite, men det är jag van vid. Har inte känt av några direkta biverkningar idag, varken huvudvärk, trötthet, extra matlust eller knip i äggstockarna. Blir nästan orolig utan biverkningarna eftersom jag är rädd att det inte ska bli många ägg då! Men jag kan inte göra annat än att ta mina sprutor och vitaminer och vänta på vulet på måndag. 

 

 Jag mådde som vanligt skit vid denna tiden i livet. Men det är ju såklart inte okej att visa i denna världen, så istället är det bara att klistra på sig ett smile...

 

 ... och skryta med lyxgott på Instagram/Facebook. Trots att man långsamt krossas sönder inombords...

 

 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa.

Och var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir så himla glad när jag får höra från er.

 

Tidigare delar:
Vår resa - del 1
Vår resa - del 2
Vår resa - del 3
Vår resa - del 4
Vår resa - del 5
Vår resa - del 6
Vår resa - del 7
Vår resa - del 8
Vår resa - del 9
Vår resa - del 10
Vår resa - del 11
 
Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Försök 2, Resan 2016, Överstimulering | | Kommentera |

Min förlossningsberättelse

Tänkte att jag äntligen skulle få ur mig något som kanske kan kallas för förlossningsberättelse. Tur att jag skrev en i en Facebookgrupp precis när Sienna kommit, annars vet jag inte hur detta skulle gått. (Jag varnar redan nu för världens längsta inlägg!)
 
Allt började en fredag i juni. Något av det senaste jag skrev (här) innan förlossningen var att vi fått ännu en tid till tillväxtultraljud, flödesanalys och igångsättningssamtal. Tiden var fredagen den 16 juni, så vi börjar alltså denna förlossningsberättelse där. Jag var helt slut när vi äntligen kommit så långt i graviditeten. Jag var så trött på min tunga, smärtsamma kropp, på att inte få sova, på att inte kunna resa mig upp och hämta något själv, på att inte kunna gå utan kryckor och så vidare.. Jag var helt enkelt trött på allt. Trött fysiskt och trött mentalt. Och eftersom det förra igångsättningssamtalet inte gått så bra så var jag väldigt orolig. Så orolig att Fredrik följde med (inte för att jag kunde ta mig hemifrån ensam ändå vid det laget - han hade inte så mycket till val!) för att stötta mig om jag skulle behöva stå på mig. 
 
Det var lite krångel då vi och de som jobbade där fått olika tider, så det var mycket onödig väntan och det hjälpte såklart inte mitt humör. Men vi var iallafall där och tillslut var det vår tur! Allting såg bra ut på ultraljudet och Gollum som bebisen då kallades beräknades väga drygt 3'800 gram. Även flödesanalysen såg bra ut och slutligen fick vi träffa läkaren. Jag hade förbetett mig hela veckan och bestämt mig för att ha goda argument, vara resonlig och framförallt INTE GRÅTA. Jag lyckades till största delen, vilket jag iallafall är stolt över. Och jag stod på mig - jag behövdes sättas igång, jag skulle ju orka ta hand om mitt barn sen också. Igångsättning är inget jag "valt" lättvindligt, men jag insåg att det tyvärr var mitt bästa alternativ - att gå över uppemot två veckor hade jag aldrig klarat. Min kropp hade varit slut innan dess. Läkaren var samma som jag haft gången innan, men denna gången lyssnade hon och var resonlig. Hon sa att de helst inte satte igång om det inte var någon fara för barnet eller mamman var sjuk, men hon höll med om att jag redan då skulle ha svårt att orka med mitt barn. Så hon bestämde att vi skulle göra en undersökning och utgå från det. Sagt och gjort - upp på britsen (vilket inte är så lätt när man gått upp över 20 kilo och har foglossning från helvetet) och bli undersökt. Hon kände efter och sa att jag var en till två centimeter öppen och så gjorde hon en hinnsvepning när hon ändå höll på. Sen gick hon iväg medan jag klädde på mig. Det var nervöst -  skulle vi få igenom en igångsättning så jag hade någon form av mål eller skulle jag få lida ännu längre? Läkaren kom tillslut tillbaka och sa att jag var tillräckligt mogen och en igångsättning bokades till tisdagen - två dagar innan BF. Skulle det vara fullt så skulle det bli onsdagen istället, men senast då. Vi åkte hem glada, det var ju en vinst för oss - jag skulle äntligen snart slippa lida! 
 
 
Inte den vackraste bilden, men såhär snygg var magen på torsdagen...
 
 
...det var till och med så att jag inte såg mina fötter...
 
 
...utan bara skymtade tårna om jag lutade mig fram ordentligt.
 
 
På lördagen var allt som vanligt förutom att jag spydde upp min frukost och sen hade svårt att äta under resten av dagen. Men eftersom jag varit illamående under större delen av graviditeten och spytt i omgångar så var det inte något jag reageade nämnvärt på. 
 
 
 
Lördagens morgonvägning. Stabila 101,7 kilo. Lyckades aldrig gå om Fredrik viktmässigt.
 
Sen kom söndagen. På söndagsmorgonen vaknade jag exakt kvart i fem av att jag behövde gå på toaletten. Men inget kom. Jag tänkte inte så mycket på det, men det fortsatte i omgångar och jag blev lite konfunderad. Emellanåt kom lite och emellanåt inget, men jag började undra lite om jag kanske började tömma mig inför en förlossning - det skulle ju inte varit konstigt direkt, jag hade ju ändå BF några dagar senare. Det kändes iallafall som att jag sprang på toaletten hela tiden, men det blev inte bättre. 
 
Vid sex hörde jag av mig till min kusin, Camilla, som skulle vara med på förlossningen. Jag smsade och skrev att det kanske höll på att hända något, eller kanske att jag bara behövde bajsa. Men tänkte att det var bättre att förbereda fall i fall. 
 
 
 
 
Runt klockan sju väckte jag Fredrik och sa att antingen var mina tarmar sjuka eller så hade jag lite värkar. Jag kan inte påstå att det direkt gjorde ont, men det var irriterande att inte veta vad det var. Kanske var det förvärkar, jag har ju hört många som haft det flera veckor innan förlossningen, så varför inte?
 
Såhär vacker var min rygg när jag väckt Fredrik. Jag vet fortfarande inte varför jag fick dessa snygga märken, men antar att det har med förlossningen att göra. De fanns inte där kvällen innan och försvann snabbt sen.
 
 
Vid åtta började jag klocka lite för skojs skull men tänkte inte så mycket på det. Jag var så himla inställd på min igångsättningstid. Men kanske var det ändå lite värkar, jag ville bara att de skulle bli regelbundna och inte vara förvärkar. 
 
Vi är så förhoppningsfulla! 
 
 
Heja värkarna, kom igen nu!
 
 
Runt nio hade jag värkar på runt en minut, ungefär två på tio minuter. Eftersom jag var förstföderska så var det tre på tio minuter som gällde, så jag tänkte att vi hade väldigt långt kvar.  Det blev lite intensivare, som en krampande mage eller molande mensvärk, men ändå helt hanterbart. Ibland fick jag stanna upp och andas lite extra, men det var ändå ganska så okej. För att lindra lite så gick jag strax innan tio in för att ta ett bad och kunde slappna av lite där, tillräckligt mycket för att kunna ligga och vila en liten stund efteråt. Sen plötsligt vaknade jag av att det faktiskt gjorde ont. Jag rusade (så gott det nu går med foglossning och kryckor) in på toaletten, men inget. Utom något som kaaaanske, med lite god vilja, kunde vara vatten. Typ som en splash. Kunde det vara vattnet? Men när jag ställde mig upp så var den lilla kaskaden över, så kanske inte ändå. Vi beslutade ändå att jag skulle ringa in till förlossningen för att förbereda och få råd. Sagt och gjort, tio över elva ringde jag in första gången, två gånger hamnade jag i kö och fick lägga på luren. Det bådade inte gott, tänk så hade de fullt! Kvart över fick jag äntligen tag i någon. Precis när jag pratar med henne så fick jag en värk och jag ber henne vänta. Jag ville gärna komma in och kolla hur det såg ut, så jag överdrev andningen en hel del för att få komma in, den smärtsamma värken som kom när jag vaknade var ganska ensam, nu var de tillbaka till sin gamla styrka. Jag berättar för henne att jag inte vet om det är värkar eller tarmarna och om den eventuella vattenavgången, och hon tycker att jag ska komma in och kolla. Fredrik fick packa det sista (nej, vi var såklart inte färdigpackade) och bära ner i bilen (som jag sagt vi skulle göra i veckor, haha!).
 
Då börjar det göra riktigt jävla ont. Jag reste mig från soffan och det kom lite mer vatten. In på toaletten och sen satt jag där när Fredrik bar ner väskor och grejer. Jag kommer ihåg att jag bara skrek "helvete" riktigt högt när jag satt där och sen tänkte jag att "sådär, nu vet alla grannarna att jag har värkar!", haha! Jag blev också lite nervös då jag hört att de "värsta" centimetrarna att öppna sig är 8-10 cm och jag kunde ju inte vara öppen mer än en tre-fyra. Jag väntade ju mig att det skulle göra ondare än det gjorde såklart, för detta var ändå hanterbart, men hur mycket värre skulle det bli?
 
Fredrik kommer upp och säger att han ska tömma kattlådan. Jag blev så sjukt lack på honom! Jag hade ont, jag ville bara komma iväg och så ska han TÖMMA KATTLÅDAN!? WTF liksom! Tror inte han fattade att jag hade så ont eftersom jag hade behövt "lura" sköterskan i luren. Eller så är han bara så praktisk att han tänkte att det var bäst, vi visste ju inte hur länge vi skulle behöva vara borta. 
 
Iallafall så la jag mig på soffan för att vänta, fly förbannad på honom. Låg säkert och muttrade för mig själv, men det tycker jag är okej i det läget faktiskt. Jag påminde honom om att ta med skydd till bilen om det skulle börja rinna vatten och sen reste jag mig upp för att få på mig kläder. Då jäklar i hoppet kom vattnet. Det var en kaskad, och det slutade inte! Jag stod och gapskrattade samtidigt som jag skällde på Fredrik för att han skrattade åt mig. Där stod vi på vardagsrumsgolvet, han höll i mig för att jag inte skulle ramla ihop och vi gapskrattade båda två, samtidigt som jag skällde medan vattnet rann längst benen på mig. Vi måste varit en syn för gudarna.
 
Jag lyckades vackla in i garderoben beväpnad med en blöja (för vattnet) och fick på mig lite kläder. Jag upptäckte att det kom blod också, men det var såklart det lilla i det hela. 
 
Till slut var vi redo och tog oss ner till bilen, jag hängandes på mina kryckor. Vi har typ tio minuter till sjukhuset, men det var tio låååånga minuter. Jag satt hela vägen och bara hoppades på att jag iallafall skulle vara öppen tillräckligt för att de inte skulle skicka hem mig, det blev min värsta mardröm just då - tänk om jag inte skulle få stanna! Det gick som sagt sjuuukt långsamt att ta oss till sjukhuset och tydligen har jag skrikit på en stackars pensionär (som förhoppningsvis inte hörde mig - rutorna var upprullade) som gick över gatan att hon skulle "skynda sig för faaaan!".
 
Väl framme så ställde vi oss vid ingången, precis där utyckningsfordonen ska stanna. Vi tänkte att det var okej medan Fredrik installerade mig och sen kunde han bara flytta den. Jag tog bara blodpapper och leg med mig, resten fick han ta när han flyttade bilen (vi hade typ tre väskor där i - jag var beredd på måååååånga långa timmar på förlossningen). Vi ringde på klockan och fick komma in. Jag lämnade säkert ett blött spår efter mig, men det var inget jag tänkte på just då. Vi fick såklart ett rum längst in och de erbjöd mig en rullstol. Envisa Sofie säger att nej, det behövs inte! Jag stapplade några steg med kryckorna innan jag ynkligt säger att det kanske varit bra med en rullstol ändå och de hämtar en och rullar in mig. Enligt min förlossningsjournal är jag inskriven klockan fem i tolv, så det då vi var på plats. 
 
Jag sa till dem direkt att de måste hjälpa mig (typ råstirrade dem i ögonen för att de skulle förstå att jag var allvarlig) och de gav mig lite lätt lustgas. Jag fick lite känslan av att de tänkte att "jaja, här kommer en förstföderska som säkert inte är alls mycket öppen" typ. Det var ju vad jag tänkte också liksom, så det tycker jag inte är alls konstigt! Men de tog mig ändå på tillräckligt allvar för att genast hämta en barnmorska. Under tiden som vi väntade på henne så togs mina kläder av och de erbjöd mig en sjukhusrock. Men nej, det dög inte, jag var så in i helvete varm att jag inte skulle ha några kläder på mig - och det höll jag på genom hela förlossningen. Inte förens efteråt fick jag på mig en rock. Barnmorskan kom in och jag fick ännu en gång känslan av att de trodde att jag hade gott om tid på mig. Hon undersökte mig och hennes min överträffades endast av hennes förundrade tonfall när hon sa att jag var öppen hela nio centimeter! De var alla sjukt förvånade -  jag inte minst! Ändå frågade jag ungefär hundra tusen gånger om de skulle skicka hem mig. Nu när Fredrik var säker på att vi skulle få stanna så SMSade han mamma så att hon kunde säga till Camilla att vi skulle stanna på sjukhuset och hon kunde komma. Då var klockan tjugo i ett.
 
De höjde lustgasen ganska fort efter det och den sista centimetern gick relativt snabbt. Jag började snart känna ett tryck neråt och utdrivningsskedet var igång. Någonstans här var Camilla på plats hos oss. Hon hade blivit skjutsad i illfart in efter att mamma ringt och sagt till henne att vi var på g. Detta var iallafall ett lite långsammare förlopp, men det var inte jättesmärtsamt, i stil med de "vanliga" värkarna liksom. Tjugo i ett började krystvärkarna och de tyckte jag inte alls var smärtsamt, det kändes bara sjukt naturligt på något sätt! Det var dock helt galet att se min mage, så häftigt! Och den typ djuriska styrkan som sitter i ens kropp, det är liksom nedärvt! Min kropp bara tog över! Så jäkla fantastiskt! Något av det jag minns mest härifrån (vet inte i vilket skede det är direkt, allt bara flöt ihop) var att Fredrik hade en kall handduk mot min panna och inte duttade den utan "tryckte" den med handen mot pannan. Jag tyckte det var sjukt irriterande och slog undan hans hand - detta är det otrevligaste jag var under hela förlossningen! Jag som dessutom skrivit i mitt förlossningsbrev och bett om ursäkt i förväg för att jag skulle vara otrevlig! När jag gjorde äggplock så kallade jag läkarna alla möjliga fula saker! 
 
Jag försökte i alla fall att lyssna på barnmorskan om när jag skulle krysta och när jag skulle hålla emot. Till och med i detta skedet så frågade jag (flera gånger dessutom) vår underbara undersköterska Sofie (som var hos oss under precis hela tiden vi var där inne) om de skulle skicka hem mig - som om de skulle skicka hem någon med krystvärkar! Så himla logisk var jag i det skedet! Hon svarade såklart att jag snart skulle ha bebis och att de inte skulle skicka mig någonstans. Krystskedet gick relativt fort och snart kunde de skymta huvudet. Barnmorskan erbjöd mig att känna på huvudet, men jag fegade och tyckte det verkade äckligt (något jag ångrar idag, hur häftigt måste inte det vara!?) och ville bara ha ut ungen. Efter 28 minuters krystvärkar så var vår lilla tjej ute, efter runt två timmar på förlossningen och ungefär nio timmar efter första känningen. Helt sjukt och inte alls så som jag hade förberett mig på! 
 
Hon är här!
 
Två små bristningar fick jag (jag var såå rädd för att spricka innan, men jag kände det inte alls!) och de syddes med lustgas efter att moderkakan kommit ut. Den kom ut helt intakt klockan tjugo över två och jag kan säga att det inte var lika kul att krysta ut den som bebisen! Trycken på livmodern för att se så att den drog ihop sig var inte heller sköna, men det var bara att ta det. Jag hade ju finaste bebisen på bröstet, så vad spelade lite smärta för roll? Jag fick en massa beröm av barnmorskan som sa att jag var fantastiskt duktig som verkligen lyssnade igenom allt och tog bort lustgasen mellan värkarna - jag var tydligen ett skolboksexempel. Så var även min moderkaka tydligen, det var visst såå fin. Jag kollade på den, men tyckte inte att den såg finare ut än någon annan moderkaka direkt, haha! Tror dock inte jag lägger ut bilden på den här, kanske någon som blir traumatiserad för livet då! Jag förlorade också lite mer blod än de önskat (inte jättemycket dock), så de gav mig lite elektrolyter (?). Efter sex timmar så var det dags att ta hissen upp till BB - tiden där är dock en helt annan historia!
 
 
Vi hann inte få in några grejer (kameran bland annat, jag som skulle fota hela förloppet!! Så besviken), bilen stod felparkerad och fick böter (Fredrik hade inte möjlighet att flytta den då vi ju inte riktigt hade tiden på vår sida), men vem bryr sig, vi hade fått vår lilla tjej! Hon var helt perfekt med sina 54 cm och 3'940 gram och hon var så himla fin redan från början! 
 
Förlossningen var verkligen det sjukaste och mest fantastiska jag någonsin upplevt och det första jag sa efteråt var att "detta vill jag göra igen!". Jag är inte bra på att bli gravid, inte bra på att vara gravid (sjukt jobbig jävla skitgraviditet), inte bra på att återhämta mig efter en förlossning (BB-tiden var sjukt jobbig för mig), men jag är jävligt bra på att föda barn! 
 
Första bilden på min skrutta, här endast 11 minuter gammal.
 
 Familj! ❤️ 
 
 
Smått slutkörd och överväldigad mamma! 
 
 Ungen hade attityd redan från början
 
Så förälskad i min lilla skrutta
 
 
Den berömda mackbrickan! Det enda jag ville ha var dock saft!
 
Som sagt. Attityd!
 
 
Lilla, lilla skruttan! Äntligen fick vi båda vila lite. Precis såhär sover hon helst fortfarande, långt upp i min armhåla, hållandes i bröstet.
Bilder, Familj, Gravid, Sienna, Sofies essens, Stunder | 2017, Att bli mamma, Bebis, Bilder, Förlossning, Förlossningsberättelse, Juni 2017, Sienna | | Kommentera |
Upp