Vår resa - del 31

 
Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

  

2016 fortsättning

2016-11-04 - V 7+1

Idag är det ganska jobbigt. Jag hade tid hos psykologen och gick hit. Fick stanna flera gånger för jag mådde illa. När jag var klar så var Fredrik och tränade. Tänkte jag skulle gå hem själv, men inte en chans. Så nu har jag väntat på att Fredrik tränat klart så han kan gå hem och hämta bilen och hämta mig sen. Så illa är det. Fy fan vad jag avskyr illamående, blir så fruktansvärt beroende av andra! Tur att jag har en sådan snäll och omtänksam man som ställer upp och tar hand om mig. Inte alla som har sådan tur. Sen hade jag förstås föredragit om jag kunde gå hem så jag slapp sitta här på en stol i över en timme och bara vänta, speciellt som jag bara vill lägga mig ner och gråta. Bajsillamående! 

 

2016-11-10 - V 8+0

Imorgon är det dags! 13:45 ska vi på ultraljud för att, förhoppningsvis, se ett litet hjärta slå i min mage. Åh, jag är så fruktansvärt nervös! Jag är så orolig att det inte ska finnas något där inne, att min kropp bara tror att jag fortfarande är gravid och att allt är över. Jag vet inte vad jag tar mig till om det är så. Det måste helt enkelt gå bra!

Vi har bjudit in våra föräldrar och syskon på brunch på söndag. Då tänker vi berätta för dem, så länge allt ser bra ut såklart. Vi kommer att ordna en "skattjakt" med ledtrådar som leder till ett hemmagjort pussel. Pusslet är en text: XX+XY=X? De ska sen utifrån det lista ut att vi är gravida (förhoppningsvis!). Jag hade tänkt sätta upp en kamera och smygfilma det, nu hoppas jag bara att det funkar. Ska provfilma imorgon och se så att den inte stänger av sig automatiskt efter ett tag. Nu får vi bara hoppas att de fattar. Ska bli så spännande. Men först ska vi ta oss igenom morgondagen. Jag har så konstig känsla, jag är galet uppspelt och fruktansvärt orolig samtidigt! Jag hoppas verkligen att allt går bra! 

 

2016-11-11 - V 8+1

Åh, så underbart det var idag. Vi fick se ett fint fladdrande litet hjärta på skärmen idag!! Helt fantastiskt, en sån underbar känsla! 

När Fredrik kom hem idag så gjorde vi oss genast i ordning och körde mot RMC. Jag var galet nervös och kunde inte fokusera på mycket annat. Vi var där ca tio minuter innan vår tid och anmälde oss i receptionen. Sen hann vi inte mer än sätta oss i väntrummet innan de kallade in oss. Jag var så nervös, vilket läkaren såg på mig. Hon frågade om hur jag mådde och om jag haft någon blödning, och jag berättade om mitt illamående, tabletterna jag tar, min trötthet och sa sen att jag inte haft någon blödning. Sen var det bara att hoppa upp i stolen. Så nervöst! Det är ett vul de gör när det är såhär tidigt, vilket jag är rätt van vid nu kan jag säga. Hon tittade lite först, sen berättade hon och visade vad hon såg. Först visade hon på ett stort mörkt område och berättade att det var fostervatten. Sen en mindre del däri som var fostret (som det blrjar kallas från i vecka 8) vilket var helt normalstort, och slutligen pekade hon på ett litet fladdrande i fostret, vilket såklart var hjärtat. Såå galet häftigt att se och tårarna bara rann! All nervositet, allt kämpande, allt jobbigt skit har äntligen lett fram till ett litet, litet tickande hjärta i min livmoder. Så fantastiskt! Det var en riktigt mäktig upplevelse!  

Jag fick också veta idag att min uträkning stämt och att jag är i vecka 8+1 idag och har, iaf just nu, bf den 22 juni. Dock brukar de inte behöva ändra ivfares bf datum direkt eftersom de vet precis när befruktningen skett. 

 

2016-11-13 - V 8+3

Idag har vi haft brunch här hemma, och då passade vi på att berätta för våra familjer. Vi hade en skattjakt där de först fick gissa gåtor, sen göra mattetal och slutligen lägga ett "pussel" där det stod XX+XY=X? på. Sen skulle de då lista ut det. Det tog lite ledtrådar och längre tid än vi trodde, men tillslut så gissade de rätt. Och jag grät. Såklart. 

Det var tydligen svårt detta...

 

 

 

Genier spekulerar!

 

Igår berättade vi för ett par vänner då de berättade att de skulle ha barn. Lite kul att de ska ha nästan exakt en månad innan oss. Helt sjukt. Så himla roligt! 

Det har varit en intensiv helg med ultraljudet i fredags, middag hos vänner igår och brunch här idag, så jag är helt slut och mår skit just nu. Vill bara sova och försöka undvika illamåendet genom sömn i några timmar (till jag vaknar av illamåendet vill säga), så nu kastar jag in handduken och hoppas på att jag ska orka med veckan som kommer! 

 

 Gravidätande

2016-11-16 - V 8+6

Fy fan vad jag är trött på att vara illamående nu. Jag vill fan bara kräkas hela tiden. Inte för att min kropp tillåter det direkt. Jag är trött på att vakna av illamående varje natt, att vara utslagen i dagar om jag gör annat än ligga i soffan en dag och att aldrig vara sugen på någon mat och att allting gör att jag mår mer illa. Dessutom börjar medicinen hjälpa mindre och mindre. Måtte barnmorskan skriva ut något annat till mig idag! 

 

2016-11-23 - V 9+6

Förra veckan var vår tid för inskrivning hos BM, och underbart nog så såg hon till att nya tabletter (Lergegan & Lergegan Comp) skrevs ut till mig. Jag började med dem i måndags, och jag kan iaf säga att jag är lite piggare på dagarna och att mina morgnar och förmiddagar är lite bättre. Dock är eftermiddagarna, kvällarna och nätterna inte roliga än! 

I helgen som gått så jobbade jag på ett event i Kristianstad. Turligt nog så var det nog de bästa dagar jag haft på länge, så även om jag fortfarande mådde dåligt så kunde jag ändå vara okej större delen av tiden. Självklart underlättar det också att svärmor vet när jag jobbar med henne. 

Idag har jag varit ute och handlat med mamma och tänkte passa på att skaffa en ny BH. Jag trodde jag skulle gått upp ungefär 1/2 storlek. Nope, TVÅ hela storlekar upp. Hur ska detta sluta!? Ajja, så länge det är dem och inte låren som växer så är jag glad! 

  

2016-12-06 - V 11+5

Fy fan vad jag är trött på att må illa nu. Mina tabletter hjälper litegrann, och det är jag sjukt tacksam för! Jag hatar dock hur vek jag känner mig. Jag brukar försöka köra på som vanligt, praktiskt taget hur kasst jag än mår, men med detta så funkar jag inte som jag brukar!

Jag har inga problem med att vara illamående ett litet tag, då kan jag må jävligt illa men ändå tycka det är ok. Men när jag mår illa precis hela tiden så bryts jag ner totalt och jag pallar helt enkelt innan. Som det är just nu så är jag glad att jag orkar gå upp ur sängen vissa morgnar. Åh, vad jag hoppas att illamåendet sjunker undan mer snart! 

 

Tack för att ni tagit er tid att läsa om vår resa. Detta är det sista inlägget som kommer att komma här.  Efter detta så handlade allt om graviditeten, och det tycker jag inte passar här. Men för er som är nyfikna så gick graviditeten bra (även om den var full av illamående och foglossning), och den 18 juni 2017 kom Sienna till oss. Fruktansvärt efterlängtad efter alla våra år som ofrivilligt barnlösa.

Var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir fortfarande så himla glad när jag får höra från er.

 

Tidigare delar: 



Gravid, Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Försök 3, Resan 2016, Vår Resa | | Kommentera |

Vår resa - del 30

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 

2016 fortsättning

 

2016-10-22 - V 5+2

Jag har inte haft mycket känningar idag heller. Lite illamående innan som kan härledas till hunger och senare som kan h berott på att jag åt för mycket ost. En sak jag märkt dock är att jag aldrig riktigt känner mig mätt. Jag är mätt en liten stund, men känner sen en "tomhet" i magen och jag vill gärna äta igen. Försöker att hålla det under kontroll så jag inte bara vräker i mig! Jag har inte heller varit jättetrött, men sprungit på toa litegrann dock har jag druckit en del, så det är såklart inte konstigt. Magen har bara känts lite någon gång, och det kan ju vara vad som helst. Fast jag är gravid så känns det inte så när jag inte har några direkta känningar. Det enda sättet jag kan tro på att jag är gravid är på grund av ömheten i brösten. Den kommer dessutom mest när jag stöter emot dem eller trycker på dem. Jag kan ju dock förstå varför de ömmar. Jag var tvungen att mäta innan eftersom jag själv tycker de ser lite större ut. När jag har mätt mig de senaste månaderna (tar alltid kroppsmått en gång i månaden) så har det sett ut ungefär likadant. Började på 94 cm, men gick ner i vikt under sommaren och i början av september var bröstmåttet 91 cm runtom. Idag var det 97! Helt stört! Inte konstigt att det ömmar och att jag inte får plats i mina BH:s! Det måste ju iallafall vara ett gott tecken på att någon händer där inne! 

 

2016-10-23 - V 5+3

Brösten har idag inte ömmat alls lika mycket. Lite, lite lite när jag verkligen trycker till. Självklart oroar det mig! (Vad oroar inte mig just nu!?)

Jag har varit illamående av och till idag, framförallt hungersillamående (som jag alltid brukar ha!). Nu under kvällen kom dock en våg av illamående som stannade runt 10 minuter för att sen dala av och bli lite "molande". Tror mest det är något jag ätit, men jag är inte säker. Vågar inte ta det som ett gravidsymptom eftersom jag ännu inte fattat att jag faktiskt plussat! 

  

2016-10-24 V 5+4

Idag har jag känt mig liiite mer gravid än senaste dagarna. Framförallt för att jag mått illa i flera omgångar. När jag vaknade var jag smått illamående och kunde bara äta lite till frukost. Vid lunch var jag illamående innan jag ätit, under tiden jag åt och efter jag ätit. Sen gick jag hem och somnade i några timmar (sov 12 av 18 timmar sen kvällen innan, helt galet!) och under kvällen har illamåendet kommit i vågor. Blir bättre en liten stund och sen kommer en ny våg innan det lugnar ned sig lite igen. Men ännu är det iaf inte extremt utan jag kan lugnt leva med det. Fredrik var dessutom snäll nog att springa och handla Ben & Jerrys till mig för att jag var sugen, så jag mådde ändå lite bra trots illamående. 

Det är verkligen en sjuk känsla just nu. Jag längtar så galet mycket till ultraljudet så jag äntligen kan få se ett litet pickande hjärta, men samtidigt är jag så rädd att det inte ska finnas något där att jag faktiskt bara vill skjuta på det. Ungefär som när jag skulle göra graviditetstestet. Jag vill ju så gärna att detta ska funka, att där ska vara ett litet embryo, en början på en liten människa som ska komma ut frisk och kry. En liten, liten människa att älska, att ta hand om och som knyter ihop oss till en riktig familj. Jag kan knappt bärga mig! Kom igen Gollum, visst ska det bli du! ❤️

 

2016-10-25 V 5+5

Fy fan, idag har det varit en jobbig natt. Jag väcktes runt tre av att Fredrik var uppe (han är sjuk så han sover inte heller särskilt bra) och då kunde jag inte somna om. Jag var så galet illamående att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Hade jag varit smart så hade jag gått upp och ätit,men jag klarade inte av det. Det tog säkert minst en timme innan jag somnade om igen. När jag sen vaknade vid sju var det samma visa igen. Galet illamående och kunde inte ta mig ur sängen. Vid åtta - halv nio lyckades jag ta mig upp och ut i köket för att äta. Maten dämpade turligt nog illamåendet, även om det inte försvann helt. Men jag klagar verkligen inte, alla brevis på att där är något inne är ren och skär lycka! 

Kväll;

Jag har varit illamående konstant idag. Utom när jag sovit. Jag har försökt äta, dricka och alla möjliga saker, men illamåendet har inte släppt. Eftersom det är ett tecken på att Gollum är på plats så är jag jätteglad över det, men lite småjobbigt är det allt. Imorgon ska jag ut och träffa Emma, då får jag lite luft och det kan förhoppningsvis hjälpa. Brösten har också ömmat idag. Jag märkte det inte jättemycket så länge jag låg ner, men när jag satte mig upp lite halvfort så kändes det som att de skulle ramla av! Såååå skönt (eller?)! Mitt humör har inte heller varit 100 idag. Jag har lite väl lätt för att bli arg och gnällig även om jag kämpar för att inte bli det. 

Jag blir så sjukt nojig ibland. Idag är en dag när jag haft väldigt svårt att äta nyttigt. Jag har försökt, men det mesta idag har varit skräp. Jag får sån fruktansvärd ångest då, jag är så rädd att jag ska fucka up Gollum redan nu! Vad sjutton är jag för en mamma (well, blivande!) som inte ens kan se till att äta vettig mat?! Nej, imorgon blir det ändring! Inget illamående ska få mig att inte göra allt jag kan för att Gollum ska få en så bra start på livet som möjligt! 

 

2016-10-27 V 6+0

Denna dagen har varit horribel! Imorse kunde jag inte stå eller sitta upp eftersom jag mådde så dåligt. Och - lyckos jag - jag skulle till Göteborg och jobba, komma hem lördag kväll/natt. Jag kämpade hela morgonen med att packa, klä på mig och äta lite. Jag fick i mig ett par tuggor mat och lite dricka, det var allt. Sen lyckades jag sätta mig i bilen i tre och en halv timme till Göteborg, sen direkt igång och jobba (bygga inför kommande två dagars event). Det var det värsta någonsin. Fan vad jag mådde dåligt! Jag var borta om på Apoteket och frågade om något för att mota bort illamåendet och hon fick inte ge några rekommendationer eftersom jag var gravid. Det skulle gå genom barnmorska/läkare. Då grät jag nästan. Så illa är det. Jag lyckades få i mig lite mat när vi jobbat klart, och hamnade sen på hotellet. Nu ligger jag här i min säng. Jag somnade vid tio, men vaknade efter ca en timme och mådde dåligt. Gick på toaletten och då blev det lite lättare. Men jag kan inte somna om för detta jävla illamående. Jag tror inte länge det har med graviditeten att göra utan tror snarare att det är en rejäl magsjuka. Sen är det nog lite gravidillamående inblandat också. Men jag vet såklart inte. Jag ringde 1177 för att få lite råd, men då fick jag plats 14(!) i kön och den rörde sig inte det minsta framåt. Jag får försöka igen imorgonbitti. Jag vet inte hur jag ska klara två hela arbetsdagar och sen tiden i bilen hem på lördag. Just nu vill jag bara dö! Detta har verkligen varit den värsta dagen på galet länge!

 Helt slagen på ett hotellrum i Göteborg
 
Kommentar: På morgonen härefter fick jag ringa Fredrik. Det gick helt enkelt inte. Svärmor kom upp till hotellrummet med frukost till mig, sedan låg jag och tyckte synd om mig själv hela dagen. När Fredrik slutat jobba så satte han sig i bilen och körde hela vägen upp till Göteborg där han hämtade mig, sen körde vi tillbaka igen. Vägen tillbaka är en av de värsta resorna jag gjort i mitt liv! Men hem kom vi iallfall och det är jag sjukt tacksam för. Och just det - det var ingen magsjuka fick jag sedan inse. Bara rent och skärt helvetiskt gravidillamående!

 

2016-11-03 V 7+0

Veckan som gått har varit fruktansvärd. Jag har mått så sjukt illa konstant! Jag kan dock inte spy, så det blir ingen lättnad emellanåt. I lördags köpte Fredrik hem Postafen till mig, och den har gjort att jag åtminstone kan hantera illamåendet. Innan den så vaknade jag i panik på nätterna, kroppen var i hyperventileringsläge redan när jag vaknade, på grund av illamåendet. Jag försökte lägga av med Postafenen igår, men då vaknade jag än en gång mitt i natten inatt och var galet illamående. Så nu är jag igång med dem igen och hoppas på att de snart ska kicka in. Jag har också varit fruktansvärt trött denna veckan. Jag sover helst 9 timmar på natten och sen en två-tre timmar på dagen. Det är såklart delvis Postafenen (en biverkning är dåsighet), men såklart är en hel del graviditeten. 

Idag är det bara åtta dagar kvar till det är dags för ultraljud, och jag är så galet nervös och längtar så fruktansvärt mycket! Jag hoppas verkligen att allting går bra! ❤️

Det är helt galet att jag nu går in i vecka åtta! Det har gått så himla fort! Jag börjar känna att mina byxor inte sitter bra, vilket kanske inte är konstigt då jag inte gör mycket annat än äter, mår illa, sover och kissar. Men samtidigt har jag på grund av illamåendet svårt att få i mig mat ordentligt, så jag har inte direkt gått upp något i vikt (trots att mina bröst förmodligen gått upp ett halvt kilo redan!). Men det är inget som oroar mig, jag kommer gå upp i sinom tid. Och eftersom jag som sagt märker att byxorna känns tajtare över magen och brösten inte får plats i bh:na ordentligt, så vet jag ju att jag iaf växer där. Skulle jag sen krympa på andra ställen (typ låren) så gör såklart inte det ont! 😂😂😂

 

 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa.  

Och var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir så himla glad när jag får höra från er.

 

Tidigare delar: 



Gravid, Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Försök 3, Resan 2016, Vår Resa | | Kommentera |

Min förlossningsberättelse

Tänkte att jag äntligen skulle få ur mig något som kanske kan kallas för förlossningsberättelse. Tur att jag skrev en i en Facebookgrupp precis när Sienna kommit, annars vet jag inte hur detta skulle gått. (Jag varnar redan nu för världens längsta inlägg!)
 
Allt började en fredag i juni. Något av det senaste jag skrev (här) innan förlossningen var att vi fått ännu en tid till tillväxtultraljud, flödesanalys och igångsättningssamtal. Tiden var fredagen den 16 juni, så vi börjar alltså denna förlossningsberättelse där. Jag var helt slut när vi äntligen kommit så långt i graviditeten. Jag var så trött på min tunga, smärtsamma kropp, på att inte få sova, på att inte kunna resa mig upp och hämta något själv, på att inte kunna gå utan kryckor och så vidare.. Jag var helt enkelt trött på allt. Trött fysiskt och trött mentalt. Och eftersom det förra igångsättningssamtalet inte gått så bra så var jag väldigt orolig. Så orolig att Fredrik följde med (inte för att jag kunde ta mig hemifrån ensam ändå vid det laget - han hade inte så mycket till val!) för att stötta mig om jag skulle behöva stå på mig. 
 
Det var lite krångel då vi och de som jobbade där fått olika tider, så det var mycket onödig väntan och det hjälpte såklart inte mitt humör. Men vi var iallafall där och tillslut var det vår tur! Allting såg bra ut på ultraljudet och Gollum som bebisen då kallades beräknades väga drygt 3'800 gram. Även flödesanalysen såg bra ut och slutligen fick vi träffa läkaren. Jag hade förbetett mig hela veckan och bestämt mig för att ha goda argument, vara resonlig och framförallt INTE GRÅTA. Jag lyckades till största delen, vilket jag iallafall är stolt över. Och jag stod på mig - jag behövdes sättas igång, jag skulle ju orka ta hand om mitt barn sen också. Igångsättning är inget jag "valt" lättvindligt, men jag insåg att det tyvärr var mitt bästa alternativ - att gå över uppemot två veckor hade jag aldrig klarat. Min kropp hade varit slut innan dess. Läkaren var samma som jag haft gången innan, men denna gången lyssnade hon och var resonlig. Hon sa att de helst inte satte igång om det inte var någon fara för barnet eller mamman var sjuk, men hon höll med om att jag redan då skulle ha svårt att orka med mitt barn. Så hon bestämde att vi skulle göra en undersökning och utgå från det. Sagt och gjort - upp på britsen (vilket inte är så lätt när man gått upp över 20 kilo och har foglossning från helvetet) och bli undersökt. Hon kände efter och sa att jag var en till två centimeter öppen och så gjorde hon en hinnsvepning när hon ändå höll på. Sen gick hon iväg medan jag klädde på mig. Det var nervöst -  skulle vi få igenom en igångsättning så jag hade någon form av mål eller skulle jag få lida ännu längre? Läkaren kom tillslut tillbaka och sa att jag var tillräckligt mogen och en igångsättning bokades till tisdagen - två dagar innan BF. Skulle det vara fullt så skulle det bli onsdagen istället, men senast då. Vi åkte hem glada, det var ju en vinst för oss - jag skulle äntligen snart slippa lida! 
 
 
Inte den vackraste bilden, men såhär snygg var magen på torsdagen...
 
 
...det var till och med så att jag inte såg mina fötter...
 
 
...utan bara skymtade tårna om jag lutade mig fram ordentligt.
 
 
På lördagen var allt som vanligt förutom att jag spydde upp min frukost och sen hade svårt att äta under resten av dagen. Men eftersom jag varit illamående under större delen av graviditeten och spytt i omgångar så var det inte något jag reageade nämnvärt på. 
 
 
 
Lördagens morgonvägning. Stabila 101,7 kilo. Lyckades aldrig gå om Fredrik viktmässigt.
 
Sen kom söndagen. På söndagsmorgonen vaknade jag exakt kvart i fem av att jag behövde gå på toaletten. Men inget kom. Jag tänkte inte så mycket på det, men det fortsatte i omgångar och jag blev lite konfunderad. Emellanåt kom lite och emellanåt inget, men jag började undra lite om jag kanske började tömma mig inför en förlossning - det skulle ju inte varit konstigt direkt, jag hade ju ändå BF några dagar senare. Det kändes iallafall som att jag sprang på toaletten hela tiden, men det blev inte bättre. 
 
Vid sex hörde jag av mig till min kusin, Camilla, som skulle vara med på förlossningen. Jag smsade och skrev att det kanske höll på att hända något, eller kanske att jag bara behövde bajsa. Men tänkte att det var bättre att förbereda fall i fall. 
 
 
 
 
Runt klockan sju väckte jag Fredrik och sa att antingen var mina tarmar sjuka eller så hade jag lite värkar. Jag kan inte påstå att det direkt gjorde ont, men det var irriterande att inte veta vad det var. Kanske var det förvärkar, jag har ju hört många som haft det flera veckor innan förlossningen, så varför inte?
 
Såhär vacker var min rygg när jag väckt Fredrik. Jag vet fortfarande inte varför jag fick dessa snygga märken, men antar att det har med förlossningen att göra. De fanns inte där kvällen innan och försvann snabbt sen.
 
 
Vid åtta började jag klocka lite för skojs skull men tänkte inte så mycket på det. Jag var så himla inställd på min igångsättningstid. Men kanske var det ändå lite värkar, jag ville bara att de skulle bli regelbundna och inte vara förvärkar. 
 
Vi är så förhoppningsfulla! 
 
 
Heja värkarna, kom igen nu!
 
 
Runt nio hade jag värkar på runt en minut, ungefär två på tio minuter. Eftersom jag var förstföderska så var det tre på tio minuter som gällde, så jag tänkte att vi hade väldigt långt kvar.  Det blev lite intensivare, som en krampande mage eller molande mensvärk, men ändå helt hanterbart. Ibland fick jag stanna upp och andas lite extra, men det var ändå ganska så okej. För att lindra lite så gick jag strax innan tio in för att ta ett bad och kunde slappna av lite där, tillräckligt mycket för att kunna ligga och vila en liten stund efteråt. Sen plötsligt vaknade jag av att det faktiskt gjorde ont. Jag rusade (så gott det nu går med foglossning och kryckor) in på toaletten, men inget. Utom något som kaaaanske, med lite god vilja, kunde vara vatten. Typ som en splash. Kunde det vara vattnet? Men när jag ställde mig upp så var den lilla kaskaden över, så kanske inte ändå. Vi beslutade ändå att jag skulle ringa in till förlossningen för att förbereda och få råd. Sagt och gjort, tio över elva ringde jag in första gången, två gånger hamnade jag i kö och fick lägga på luren. Det bådade inte gott, tänk så hade de fullt! Kvart över fick jag äntligen tag i någon. Precis när jag pratar med henne så fick jag en värk och jag ber henne vänta. Jag ville gärna komma in och kolla hur det såg ut, så jag överdrev andningen en hel del för att få komma in, den smärtsamma värken som kom när jag vaknade var ganska ensam, nu var de tillbaka till sin gamla styrka. Jag berättar för henne att jag inte vet om det är värkar eller tarmarna och om den eventuella vattenavgången, och hon tycker att jag ska komma in och kolla. Fredrik fick packa det sista (nej, vi var såklart inte färdigpackade) och bära ner i bilen (som jag sagt vi skulle göra i veckor, haha!).
 
Då börjar det göra riktigt jävla ont. Jag reste mig från soffan och det kom lite mer vatten. In på toaletten och sen satt jag där när Fredrik bar ner väskor och grejer. Jag kommer ihåg att jag bara skrek "helvete" riktigt högt när jag satt där och sen tänkte jag att "sådär, nu vet alla grannarna att jag har värkar!", haha! Jag blev också lite nervös då jag hört att de "värsta" centimetrarna att öppna sig är 8-10 cm och jag kunde ju inte vara öppen mer än en tre-fyra. Jag väntade ju mig att det skulle göra ondare än det gjorde såklart, för detta var ändå hanterbart, men hur mycket värre skulle det bli?
 
Fredrik kommer upp och säger att han ska tömma kattlådan. Jag blev så sjukt lack på honom! Jag hade ont, jag ville bara komma iväg och så ska han TÖMMA KATTLÅDAN!? WTF liksom! Tror inte han fattade att jag hade så ont eftersom jag hade behövt "lura" sköterskan i luren. Eller så är han bara så praktisk att han tänkte att det var bäst, vi visste ju inte hur länge vi skulle behöva vara borta. 
 
Iallafall så la jag mig på soffan för att vänta, fly förbannad på honom. Låg säkert och muttrade för mig själv, men det tycker jag är okej i det läget faktiskt. Jag påminde honom om att ta med skydd till bilen om det skulle börja rinna vatten och sen reste jag mig upp för att få på mig kläder. Då jäklar i hoppet kom vattnet. Det var en kaskad, och det slutade inte! Jag stod och gapskrattade samtidigt som jag skällde på Fredrik för att han skrattade åt mig. Där stod vi på vardagsrumsgolvet, han höll i mig för att jag inte skulle ramla ihop och vi gapskrattade båda två, samtidigt som jag skällde medan vattnet rann längst benen på mig. Vi måste varit en syn för gudarna.
 
Jag lyckades vackla in i garderoben beväpnad med en blöja (för vattnet) och fick på mig lite kläder. Jag upptäckte att det kom blod också, men det var såklart det lilla i det hela. 
 
Till slut var vi redo och tog oss ner till bilen, jag hängandes på mina kryckor. Vi har typ tio minuter till sjukhuset, men det var tio låååånga minuter. Jag satt hela vägen och bara hoppades på att jag iallafall skulle vara öppen tillräckligt för att de inte skulle skicka hem mig, det blev min värsta mardröm just då - tänk om jag inte skulle få stanna! Det gick som sagt sjuuukt långsamt att ta oss till sjukhuset och tydligen har jag skrikit på en stackars pensionär (som förhoppningsvis inte hörde mig - rutorna var upprullade) som gick över gatan att hon skulle "skynda sig för faaaan!".
 
Väl framme så ställde vi oss vid ingången, precis där utyckningsfordonen ska stanna. Vi tänkte att det var okej medan Fredrik installerade mig och sen kunde han bara flytta den. Jag tog bara blodpapper och leg med mig, resten fick han ta när han flyttade bilen (vi hade typ tre väskor där i - jag var beredd på måååååånga långa timmar på förlossningen). Vi ringde på klockan och fick komma in. Jag lämnade säkert ett blött spår efter mig, men det var inget jag tänkte på just då. Vi fick såklart ett rum längst in och de erbjöd mig en rullstol. Envisa Sofie säger att nej, det behövs inte! Jag stapplade några steg med kryckorna innan jag ynkligt säger att det kanske varit bra med en rullstol ändå och de hämtar en och rullar in mig. Enligt min förlossningsjournal är jag inskriven klockan fem i tolv, så det då vi var på plats. 
 
Jag sa till dem direkt att de måste hjälpa mig (typ råstirrade dem i ögonen för att de skulle förstå att jag var allvarlig) och de gav mig lite lätt lustgas. Jag fick lite känslan av att de tänkte att "jaja, här kommer en förstföderska som säkert inte är alls mycket öppen" typ. Det var ju vad jag tänkte också liksom, så det tycker jag inte är alls konstigt! Men de tog mig ändå på tillräckligt allvar för att genast hämta en barnmorska. Under tiden som vi väntade på henne så togs mina kläder av och de erbjöd mig en sjukhusrock. Men nej, det dög inte, jag var så in i helvete varm att jag inte skulle ha några kläder på mig - och det höll jag på genom hela förlossningen. Inte förens efteråt fick jag på mig en rock. Barnmorskan kom in och jag fick ännu en gång känslan av att de trodde att jag hade gott om tid på mig. Hon undersökte mig och hennes min överträffades endast av hennes förundrade tonfall när hon sa att jag var öppen hela nio centimeter! De var alla sjukt förvånade -  jag inte minst! Ändå frågade jag ungefär hundra tusen gånger om de skulle skicka hem mig. Nu när Fredrik var säker på att vi skulle få stanna så SMSade han mamma så att hon kunde säga till Camilla att vi skulle stanna på sjukhuset och hon kunde komma. Då var klockan tjugo i ett.
 
De höjde lustgasen ganska fort efter det och den sista centimetern gick relativt snabbt. Jag började snart känna ett tryck neråt och utdrivningsskedet var igång. Någonstans här var Camilla på plats hos oss. Hon hade blivit skjutsad i illfart in efter att mamma ringt och sagt till henne att vi var på g. Detta var iallafall ett lite långsammare förlopp, men det var inte jättesmärtsamt, i stil med de "vanliga" värkarna liksom. Tjugo i ett började krystvärkarna och de tyckte jag inte alls var smärtsamt, det kändes bara sjukt naturligt på något sätt! Det var dock helt galet att se min mage, så häftigt! Och den typ djuriska styrkan som sitter i ens kropp, det är liksom nedärvt! Min kropp bara tog över! Så jäkla fantastiskt! Något av det jag minns mest härifrån (vet inte i vilket skede det är direkt, allt bara flöt ihop) var att Fredrik hade en kall handduk mot min panna och inte duttade den utan "tryckte" den med handen mot pannan. Jag tyckte det var sjukt irriterande och slog undan hans hand - detta är det otrevligaste jag var under hela förlossningen! Jag som dessutom skrivit i mitt förlossningsbrev och bett om ursäkt i förväg för att jag skulle vara otrevlig! När jag gjorde äggplock så kallade jag läkarna alla möjliga fula saker! 
 
Jag försökte i alla fall att lyssna på barnmorskan om när jag skulle krysta och när jag skulle hålla emot. Till och med i detta skedet så frågade jag (flera gånger dessutom) vår underbara undersköterska Sofie (som var hos oss under precis hela tiden vi var där inne) om de skulle skicka hem mig - som om de skulle skicka hem någon med krystvärkar! Så himla logisk var jag i det skedet! Hon svarade såklart att jag snart skulle ha bebis och att de inte skulle skicka mig någonstans. Krystskedet gick relativt fort och snart kunde de skymta huvudet. Barnmorskan erbjöd mig att känna på huvudet, men jag fegade och tyckte det verkade äckligt (något jag ångrar idag, hur häftigt måste inte det vara!?) och ville bara ha ut ungen. Efter 28 minuters krystvärkar så var vår lilla tjej ute, efter runt två timmar på förlossningen och ungefär nio timmar efter första känningen. Helt sjukt och inte alls så som jag hade förberett mig på! 
 
Hon är här!
 
Två små bristningar fick jag (jag var såå rädd för att spricka innan, men jag kände det inte alls!) och de syddes med lustgas efter att moderkakan kommit ut. Den kom ut helt intakt klockan tjugo över två och jag kan säga att det inte var lika kul att krysta ut den som bebisen! Trycken på livmodern för att se så att den drog ihop sig var inte heller sköna, men det var bara att ta det. Jag hade ju finaste bebisen på bröstet, så vad spelade lite smärta för roll? Jag fick en massa beröm av barnmorskan som sa att jag var fantastiskt duktig som verkligen lyssnade igenom allt och tog bort lustgasen mellan värkarna - jag var tydligen ett skolboksexempel. Så var även min moderkaka tydligen, det var visst såå fin. Jag kollade på den, men tyckte inte att den såg finare ut än någon annan moderkaka direkt, haha! Tror dock inte jag lägger ut bilden på den här, kanske någon som blir traumatiserad för livet då! Jag förlorade också lite mer blod än de önskat (inte jättemycket dock), så de gav mig lite elektrolyter (?). Efter sex timmar så var det dags att ta hissen upp till BB - tiden där är dock en helt annan historia!
 
 
Vi hann inte få in några grejer (kameran bland annat, jag som skulle fota hela förloppet!! Så besviken), bilen stod felparkerad och fick böter (Fredrik hade inte möjlighet att flytta den då vi ju inte riktigt hade tiden på vår sida), men vem bryr sig, vi hade fått vår lilla tjej! Hon var helt perfekt med sina 54 cm och 3'940 gram och hon var så himla fin redan från början! 
 
Förlossningen var verkligen det sjukaste och mest fantastiska jag någonsin upplevt och det första jag sa efteråt var att "detta vill jag göra igen!". Jag är inte bra på att bli gravid, inte bra på att vara gravid (sjukt jobbig jävla skitgraviditet), inte bra på att återhämta mig efter en förlossning (BB-tiden var sjukt jobbig för mig), men jag är jävligt bra på att föda barn! 
 
Första bilden på min skrutta, här endast 11 minuter gammal.
 
 Familj! ❤️ 
 
 
Smått slutkörd och överväldigad mamma! 
 
 Ungen hade attityd redan från början
 
Så förälskad i min lilla skrutta
 
 
Den berömda mackbrickan! Det enda jag ville ha var dock saft!
 
Som sagt. Attityd!
 
 
Lilla, lilla skruttan! Äntligen fick vi båda vila lite. Precis såhär sover hon helst fortfarande, långt upp i min armhåla, hållandes i bröstet.
Bilder, Familj, Gravid, Sienna, Sofies essens, Stunder | 2017, Att bli mamma, Bebis, Bilder, Förlossning, Förlossningsberättelse, Juni 2017, Sienna | | Kommentera |
Upp