Picture perfect

Bara för att det är så länge sedan jag skrev här (allt går i ett just nu!), så bjussar jag lite snabbt på två bilder, på min skrutta, från denna veckan. Hoppas dock på att ett lite längre inlägg är på g här, så fort jag bara får lite mer tid över för mig själv..! 
 
 
Japp, det är en blöja ungen leker med..!
 
Wild animal prints for my wild animal 
Bilder, Sienna | | Kommentera |

Julen 2017

Nu är jag sjukt sent ute med julen (hallå, nyår är över, har vi inte lagt julen bakom oss?), men jag tänkte ändå passa på att få in våra bilder från julen. Tyvärr är bilderna ingen höjdare, jag har lyckats komma åt en inställning på kameran som stört något kopiöst. Men det är iaf löst nu!
 
Som vanligt så började vår jul den 23 december. Vi träffar alltid samma människor då för att äta gott, umgås och spela julklappsspelet. Det sistnämnda är självklart viktigast! Andelen julklappar i spelet eskalerar för varje år, så ni förstår säkert hur mycket det var i år om vi har hållt på i 15-20 år? Jag kan säga att det var maaaaassor med klappar! Dessutom så var det sedvanligt god mat och trevligt sällskap. Som småbarnsföräldrar stannade vi dock inte lika länge som vanligt, men ändå! 
 
Sienna älskar verkligen hundar!
 
Årlig gruppbild!
 
 
 
 
Julafton spenderades sedan hos svärföräldrarna. Fredriks bror med sambo och mina föräldrar var också där.  Kalle Anka,  kalkonmiddag och promenad gjorde en riktigt mysig kväll. Dessutom fick Sienna finfina presenter och det gjorde även jag och Fredrik. Verkligen en bra jul. Det enda som saknades var snön! 
 
Maten var mums!
 
Mys hos farmor
 
Farfar är en konstig prick
 
Vääääldigt konstig till och med!
 
Dansa och hoppa är bäst!
 
 Mormor får ta i för att det ska bli tillräckligt med hoppande
 
 
På juldagen var vi hos mina föräldrar tillsammans med min bror med familj och min syster. Dessutom kom tomten och en liten stund senare tittade Tobbe och Tanja förbi på en bit mat. Ett mumsigt julbord gjorde oss alla lite slöa, men det blev ändå en lite vildare kväll med en sexåring, en sjövild ett och ett halvtåring och en skrikig sexmånaders. Jag kan säga att ingen var på väg att somna iallafall! Vi hade det riktigt bra iallafall och både vi och Sienna var helt slut när vi åkte hem. 
 
❤️
 
Tomten hälsade på och Elvira var en duktig hjälpreda
 
Paket är kul!
 
Större paket!
 
Valter skulle tydligen dansa på sina paket
 
Jag är minsann inte rädd för någon tomte...
 
...till skillnad från kusinen. Våra underbara barn i ett nötskal! 😂
 
 
Brunchen på annandagen är vår traditionsenliga avslutning på julen. Fredriks föräldrar dukar upp en massa smarrig mat och hela släkten kommer och myser. I år var det ganska lugnt, men nästa år kan det bli lite vildare där då Sienna har två nästkusiner i samma ålder (en månad äldre och fyra månader yngre) som hon säkerligen kommer att riva stället med nästa år. Men hur underbart är inte det? 
 
 
Som ni märker så består större delen av vår jul av att äta. Och det är ju självklart det bästa, iallafall näst efter att umgås med nära och kära.
 
Hur var er jul finisar? Kom tomten och hälsade på? 
Allmänt, Bilder, Familj, Jul, Stunder, Vänner | 2017, Jul 2017 | | Kommentera |

Min förlossningsberättelse

Tänkte att jag äntligen skulle få ur mig något som kanske kan kallas för förlossningsberättelse. Tur att jag skrev en i en Facebookgrupp precis när Sienna kommit, annars vet jag inte hur detta skulle gått. (Jag varnar redan nu för världens längsta inlägg!)
 
Allt började en fredag i juni. Något av det senaste jag skrev (här) innan förlossningen var att vi fått ännu en tid till tillväxtultraljud, flödesanalys och igångsättningssamtal. Tiden var fredagen den 16 juni, så vi börjar alltså denna förlossningsberättelse där. Jag var helt slut när vi äntligen kommit så långt i graviditeten. Jag var så trött på min tunga, smärtsamma kropp, på att inte få sova, på att inte kunna resa mig upp och hämta något själv, på att inte kunna gå utan kryckor och så vidare.. Jag var helt enkelt trött på allt. Trött fysiskt och trött mentalt. Och eftersom det förra igångsättningssamtalet inte gått så bra så var jag väldigt orolig. Så orolig att Fredrik följde med (inte för att jag kunde ta mig hemifrån ensam ändå vid det laget - han hade inte så mycket till val!) för att stötta mig om jag skulle behöva stå på mig. 
 
Det var lite krångel då vi och de som jobbade där fått olika tider, så det var mycket onödig väntan och det hjälpte såklart inte mitt humör. Men vi var iallafall där och tillslut var det vår tur! Allting såg bra ut på ultraljudet och Gollum som bebisen då kallades beräknades väga drygt 3'800 gram. Även flödesanalysen såg bra ut och slutligen fick vi träffa läkaren. Jag hade förbetett mig hela veckan och bestämt mig för att ha goda argument, vara resonlig och framförallt INTE GRÅTA. Jag lyckades till största delen, vilket jag iallafall är stolt över. Och jag stod på mig - jag behövdes sättas igång, jag skulle ju orka ta hand om mitt barn sen också. Igångsättning är inget jag "valt" lättvindligt, men jag insåg att det tyvärr var mitt bästa alternativ - att gå över uppemot två veckor hade jag aldrig klarat. Min kropp hade varit slut innan dess. Läkaren var samma som jag haft gången innan, men denna gången lyssnade hon och var resonlig. Hon sa att de helst inte satte igång om det inte var någon fara för barnet eller mamman var sjuk, men hon höll med om att jag redan då skulle ha svårt att orka med mitt barn. Så hon bestämde att vi skulle göra en undersökning och utgå från det. Sagt och gjort - upp på britsen (vilket inte är så lätt när man gått upp över 20 kilo och har foglossning från helvetet) och bli undersökt. Hon kände efter och sa att jag var en till två centimeter öppen och så gjorde hon en hinnsvepning när hon ändå höll på. Sen gick hon iväg medan jag klädde på mig. Det var nervöst -  skulle vi få igenom en igångsättning så jag hade någon form av mål eller skulle jag få lida ännu längre? Läkaren kom tillslut tillbaka och sa att jag var tillräckligt mogen och en igångsättning bokades till tisdagen - två dagar innan BF. Skulle det vara fullt så skulle det bli onsdagen istället, men senast då. Vi åkte hem glada, det var ju en vinst för oss - jag skulle äntligen snart slippa lida! 
 
 
Inte den vackraste bilden, men såhär snygg var magen på torsdagen...
 
 
...det var till och med så att jag inte såg mina fötter...
 
 
...utan bara skymtade tårna om jag lutade mig fram ordentligt.
 
 
På lördagen var allt som vanligt förutom att jag spydde upp min frukost och sen hade svårt att äta under resten av dagen. Men eftersom jag varit illamående under större delen av graviditeten och spytt i omgångar så var det inte något jag reageade nämnvärt på. 
 
 
 
Lördagens morgonvägning. Stabila 101,7 kilo. Lyckades aldrig gå om Fredrik viktmässigt.
 
Sen kom söndagen. På söndagsmorgonen vaknade jag exakt kvart i fem av att jag behövde gå på toaletten. Men inget kom. Jag tänkte inte så mycket på det, men det fortsatte i omgångar och jag blev lite konfunderad. Emellanåt kom lite och emellanåt inget, men jag började undra lite om jag kanske började tömma mig inför en förlossning - det skulle ju inte varit konstigt direkt, jag hade ju ändå BF några dagar senare. Det kändes iallafall som att jag sprang på toaletten hela tiden, men det blev inte bättre. 
 
Vid sex hörde jag av mig till min kusin, Camilla, som skulle vara med på förlossningen. Jag smsade och skrev att det kanske höll på att hända något, eller kanske att jag bara behövde bajsa. Men tänkte att det var bättre att förbereda fall i fall. 
 
 
 
 
Runt klockan sju väckte jag Fredrik och sa att antingen var mina tarmar sjuka eller så hade jag lite värkar. Jag kan inte påstå att det direkt gjorde ont, men det var irriterande att inte veta vad det var. Kanske var det förvärkar, jag har ju hört många som haft det flera veckor innan förlossningen, så varför inte?
 
Såhär vacker var min rygg när jag väckt Fredrik. Jag vet fortfarande inte varför jag fick dessa snygga märken, men antar att det har med förlossningen att göra. De fanns inte där kvällen innan och försvann snabbt sen.
 
 
Vid åtta började jag klocka lite för skojs skull men tänkte inte så mycket på det. Jag var så himla inställd på min igångsättningstid. Men kanske var det ändå lite värkar, jag ville bara att de skulle bli regelbundna och inte vara förvärkar. 
 
Vi är så förhoppningsfulla! 
 
 
Heja värkarna, kom igen nu!
 
 
Runt nio hade jag värkar på runt en minut, ungefär två på tio minuter. Eftersom jag var förstföderska så var det tre på tio minuter som gällde, så jag tänkte att vi hade väldigt långt kvar.  Det blev lite intensivare, som en krampande mage eller molande mensvärk, men ändå helt hanterbart. Ibland fick jag stanna upp och andas lite extra, men det var ändå ganska så okej. För att lindra lite så gick jag strax innan tio in för att ta ett bad och kunde slappna av lite där, tillräckligt mycket för att kunna ligga och vila en liten stund efteråt. Sen plötsligt vaknade jag av att det faktiskt gjorde ont. Jag rusade (så gott det nu går med foglossning och kryckor) in på toaletten, men inget. Utom något som kaaaanske, med lite god vilja, kunde vara vatten. Typ som en splash. Kunde det vara vattnet? Men när jag ställde mig upp så var den lilla kaskaden över, så kanske inte ändå. Vi beslutade ändå att jag skulle ringa in till förlossningen för att förbereda och få råd. Sagt och gjort, tio över elva ringde jag in första gången, två gånger hamnade jag i kö och fick lägga på luren. Det bådade inte gott, tänk så hade de fullt! Kvart över fick jag äntligen tag i någon. Precis när jag pratar med henne så fick jag en värk och jag ber henne vänta. Jag ville gärna komma in och kolla hur det såg ut, så jag överdrev andningen en hel del för att få komma in, den smärtsamma värken som kom när jag vaknade var ganska ensam, nu var de tillbaka till sin gamla styrka. Jag berättar för henne att jag inte vet om det är värkar eller tarmarna och om den eventuella vattenavgången, och hon tycker att jag ska komma in och kolla. Fredrik fick packa det sista (nej, vi var såklart inte färdigpackade) och bära ner i bilen (som jag sagt vi skulle göra i veckor, haha!).
 
Då börjar det göra riktigt jävla ont. Jag reste mig från soffan och det kom lite mer vatten. In på toaletten och sen satt jag där när Fredrik bar ner väskor och grejer. Jag kommer ihåg att jag bara skrek "helvete" riktigt högt när jag satt där och sen tänkte jag att "sådär, nu vet alla grannarna att jag har värkar!", haha! Jag blev också lite nervös då jag hört att de "värsta" centimetrarna att öppna sig är 8-10 cm och jag kunde ju inte vara öppen mer än en tre-fyra. Jag väntade ju mig att det skulle göra ondare än det gjorde såklart, för detta var ändå hanterbart, men hur mycket värre skulle det bli?
 
Fredrik kommer upp och säger att han ska tömma kattlådan. Jag blev så sjukt lack på honom! Jag hade ont, jag ville bara komma iväg och så ska han TÖMMA KATTLÅDAN!? WTF liksom! Tror inte han fattade att jag hade så ont eftersom jag hade behövt "lura" sköterskan i luren. Eller så är han bara så praktisk att han tänkte att det var bäst, vi visste ju inte hur länge vi skulle behöva vara borta. 
 
Iallafall så la jag mig på soffan för att vänta, fly förbannad på honom. Låg säkert och muttrade för mig själv, men det tycker jag är okej i det läget faktiskt. Jag påminde honom om att ta med skydd till bilen om det skulle börja rinna vatten och sen reste jag mig upp för att få på mig kläder. Då jäklar i hoppet kom vattnet. Det var en kaskad, och det slutade inte! Jag stod och gapskrattade samtidigt som jag skällde på Fredrik för att han skrattade åt mig. Där stod vi på vardagsrumsgolvet, han höll i mig för att jag inte skulle ramla ihop och vi gapskrattade båda två, samtidigt som jag skällde medan vattnet rann längst benen på mig. Vi måste varit en syn för gudarna.
 
Jag lyckades vackla in i garderoben beväpnad med en blöja (för vattnet) och fick på mig lite kläder. Jag upptäckte att det kom blod också, men det var såklart det lilla i det hela. 
 
Till slut var vi redo och tog oss ner till bilen, jag hängandes på mina kryckor. Vi har typ tio minuter till sjukhuset, men det var tio låååånga minuter. Jag satt hela vägen och bara hoppades på att jag iallafall skulle vara öppen tillräckligt för att de inte skulle skicka hem mig, det blev min värsta mardröm just då - tänk om jag inte skulle få stanna! Det gick som sagt sjuuukt långsamt att ta oss till sjukhuset och tydligen har jag skrikit på en stackars pensionär (som förhoppningsvis inte hörde mig - rutorna var upprullade) som gick över gatan att hon skulle "skynda sig för faaaan!".
 
Väl framme så ställde vi oss vid ingången, precis där utyckningsfordonen ska stanna. Vi tänkte att det var okej medan Fredrik installerade mig och sen kunde han bara flytta den. Jag tog bara blodpapper och leg med mig, resten fick han ta när han flyttade bilen (vi hade typ tre väskor där i - jag var beredd på måååååånga långa timmar på förlossningen). Vi ringde på klockan och fick komma in. Jag lämnade säkert ett blött spår efter mig, men det var inget jag tänkte på just då. Vi fick såklart ett rum längst in och de erbjöd mig en rullstol. Envisa Sofie säger att nej, det behövs inte! Jag stapplade några steg med kryckorna innan jag ynkligt säger att det kanske varit bra med en rullstol ändå och de hämtar en och rullar in mig. Enligt min förlossningsjournal är jag inskriven klockan fem i tolv, så det då vi var på plats. 
 
Jag sa till dem direkt att de måste hjälpa mig (typ råstirrade dem i ögonen för att de skulle förstå att jag var allvarlig) och de gav mig lite lätt lustgas. Jag fick lite känslan av att de tänkte att "jaja, här kommer en förstföderska som säkert inte är alls mycket öppen" typ. Det var ju vad jag tänkte också liksom, så det tycker jag inte är alls konstigt! Men de tog mig ändå på tillräckligt allvar för att genast hämta en barnmorska. Under tiden som vi väntade på henne så togs mina kläder av och de erbjöd mig en sjukhusrock. Men nej, det dög inte, jag var så in i helvete varm att jag inte skulle ha några kläder på mig - och det höll jag på genom hela förlossningen. Inte förens efteråt fick jag på mig en rock. Barnmorskan kom in och jag fick ännu en gång känslan av att de trodde att jag hade gott om tid på mig. Hon undersökte mig och hennes min överträffades endast av hennes förundrade tonfall när hon sa att jag var öppen hela nio centimeter! De var alla sjukt förvånade -  jag inte minst! Ändå frågade jag ungefär hundra tusen gånger om de skulle skicka hem mig. Nu när Fredrik var säker på att vi skulle få stanna så SMSade han mamma så att hon kunde säga till Camilla att vi skulle stanna på sjukhuset och hon kunde komma. Då var klockan tjugo i ett.
 
De höjde lustgasen ganska fort efter det och den sista centimetern gick relativt snabbt. Jag började snart känna ett tryck neråt och utdrivningsskedet var igång. Någonstans här var Camilla på plats hos oss. Hon hade blivit skjutsad i illfart in efter att mamma ringt och sagt till henne att vi var på g. Detta var iallafall ett lite långsammare förlopp, men det var inte jättesmärtsamt, i stil med de "vanliga" värkarna liksom. Tjugo i ett började krystvärkarna och de tyckte jag inte alls var smärtsamt, det kändes bara sjukt naturligt på något sätt! Det var dock helt galet att se min mage, så häftigt! Och den typ djuriska styrkan som sitter i ens kropp, det är liksom nedärvt! Min kropp bara tog över! Så jäkla fantastiskt! Något av det jag minns mest härifrån (vet inte i vilket skede det är direkt, allt bara flöt ihop) var att Fredrik hade en kall handduk mot min panna och inte duttade den utan "tryckte" den med handen mot pannan. Jag tyckte det var sjukt irriterande och slog undan hans hand - detta är det otrevligaste jag var under hela förlossningen! Jag som dessutom skrivit i mitt förlossningsbrev och bett om ursäkt i förväg för att jag skulle vara otrevlig! När jag gjorde äggplock så kallade jag läkarna alla möjliga fula saker! 
 
Jag försökte i alla fall att lyssna på barnmorskan om när jag skulle krysta och när jag skulle hålla emot. Till och med i detta skedet så frågade jag (flera gånger dessutom) vår underbara undersköterska Sofie (som var hos oss under precis hela tiden vi var där inne) om de skulle skicka hem mig - som om de skulle skicka hem någon med krystvärkar! Så himla logisk var jag i det skedet! Hon svarade såklart att jag snart skulle ha bebis och att de inte skulle skicka mig någonstans. Krystskedet gick relativt fort och snart kunde de skymta huvudet. Barnmorskan erbjöd mig att känna på huvudet, men jag fegade och tyckte det verkade äckligt (något jag ångrar idag, hur häftigt måste inte det vara!?) och ville bara ha ut ungen. Efter 28 minuters krystvärkar så var vår lilla tjej ute, efter runt två timmar på förlossningen och ungefär nio timmar efter första känningen. Helt sjukt och inte alls så som jag hade förberett mig på! 
 
Hon är här!
 
Två små bristningar fick jag (jag var såå rädd för att spricka innan, men jag kände det inte alls!) och de syddes med lustgas efter att moderkakan kommit ut. Den kom ut helt intakt klockan tjugo över två och jag kan säga att det inte var lika kul att krysta ut den som bebisen! Trycken på livmodern för att se så att den drog ihop sig var inte heller sköna, men det var bara att ta det. Jag hade ju finaste bebisen på bröstet, så vad spelade lite smärta för roll? Jag fick en massa beröm av barnmorskan som sa att jag var fantastiskt duktig som verkligen lyssnade igenom allt och tog bort lustgasen mellan värkarna - jag var tydligen ett skolboksexempel. Så var även min moderkaka tydligen, det var visst såå fin. Jag kollade på den, men tyckte inte att den såg finare ut än någon annan moderkaka direkt, haha! Tror dock inte jag lägger ut bilden på den här, kanske någon som blir traumatiserad för livet då! Jag förlorade också lite mer blod än de önskat (inte jättemycket dock), så de gav mig lite elektrolyter (?). Efter sex timmar så var det dags att ta hissen upp till BB - tiden där är dock en helt annan historia!
 
 
Vi hann inte få in några grejer (kameran bland annat, jag som skulle fota hela förloppet!! Så besviken), bilen stod felparkerad och fick böter (Fredrik hade inte möjlighet att flytta den då vi ju inte riktigt hade tiden på vår sida), men vem bryr sig, vi hade fått vår lilla tjej! Hon var helt perfekt med sina 54 cm och 3'940 gram och hon var så himla fin redan från början! 
 
Förlossningen var verkligen det sjukaste och mest fantastiska jag någonsin upplevt och det första jag sa efteråt var att "detta vill jag göra igen!". Jag är inte bra på att bli gravid, inte bra på att vara gravid (sjukt jobbig jävla skitgraviditet), inte bra på att återhämta mig efter en förlossning (BB-tiden var sjukt jobbig för mig), men jag är jävligt bra på att föda barn! 
 
Första bilden på min skrutta, här endast 11 minuter gammal.
 
 Familj! ❤️ 
 
 
Smått slutkörd och överväldigad mamma! 
 
 Ungen hade attityd redan från början
 
Så förälskad i min lilla skrutta
 
 
Den berömda mackbrickan! Det enda jag ville ha var dock saft!
 
Som sagt. Attityd!
 
 
Lilla, lilla skruttan! Äntligen fick vi båda vila lite. Precis såhär sover hon helst fortfarande, långt upp i min armhåla, hållandes i bröstet.
Bilder, Familj, Gravid, Sienna, Sofies essens, Stunder | 2017, Att bli mamma, Bebis, Bilder, Förlossning, Förlossningsberättelse, Juni 2017, Sienna | | Kommentera |
Upp