Tisdag

God morgon denna nationaldag! 


Efter mina tre timmars sömn inatt så ligger jag nu vaken och väntar på att klockan ska gå så det känns okej att gå upp ur sängen. Fast egentligen borde jag gå upp nu direkt eftersom jag är fruktansvärt hungrig. Gravidproblem AB. 

Det har varit lite tomt här inne de senaste veckorna. Detta beror på att jag inte mått så jättebra. Jag har en ganska tuff graviditet och spenderar större delen av dagarna i soffan utan att kunna hämta saker på grund av foglossning. Dessutom är min hjärna smått avstängd då jag inte sover mer än tre timmar per dygn i typ 20-30 minutersintervaller, och har haft det så i väldigt många veckor. Så just nu får mitt mående gå först. 

I övrigt fortlöper allt bra, jag var på tillväxtultraljud i torsdags eftersom Gollum var ~22% över kurvan vid förra tillväxtultraljudet. Så nu hade de en uppföljning. Denna gången låg hen på ~11% över, en minskning på drygt 11%enheter, vilket innebar att de ville att jag skulle göra flödesanalys också. Sagt och gjort, och självklart skulle Gollum visa sina konster hela dagen. På ultraljudet var hen okej denna gången, men flödesanalysen var inte lätt att göra då kiddo tyckte det var roligare att visa upp hur duktig hen var på att andningsträna istället. Det funkar inte att mäta när de gör det, så jag låg hur länge som helst och väntade på att mätningen skulle bli klar. Inte alls en envis unge detta..! 

Men iallafall så såg flödet bra ut. CTG gjordes också och såg bra ut, blodtrycket togs och var högt som vanligt, men fortfarande ingen havandeskapsförgiftning åtminstone. Sen hade jag läkarbesök som inte gick bra. Orkar inte dra det just nu, men kort sagt så försöker vi få igenom en igångsättning eftersom jag knappt kan ta hand om mig själv längre, mitt mående är under botten och mycket annat. Jag blev remitterad dit av en förlossningsläkare för igångsättningssamtal, men när jag kom dit sa den nya läkaren att de inte ens diskuterade det innan vecka 38 (38+0) (var i vecka 36+6). Så nu får jag snällt vänta. Igår fick jag ny tid för både flödesanalys, tillväxtultraljud och igångsättningssamtal den 16 juni, då jag kommer vara i vecka 39+0. Känns som en evighetsväntan. Men förhoppningsvis innebär det att jag iallafall inte kommer att behöva gå över tiden, och det är alltid något. Men jag hoppas verkligen att det kommer igång av sig själv tidigare. Hade varit så skönt om bebis ville titta ut typ denna veckan! Synd att det inte går att styra! 😂

Nu tänker jag ta mig upp ur sängen för att äta. Blir snart galen här och det tar mig en stund att ta mig till köket! Dagen sen bjuder på 11 års kalas. Så mysigt. Jag har redan planerat att jag ska ligga i soffan hela kalaset. Så trevlig är jag att bjuda hem nu för tiden. 

Ha en finfin dag hörni! 
❤️

Allmänt, Gravid, Just nu, Mobilblogg, Vardag | | Kommentera |

Blogga om graviditet..

Jag har, som ni kanske märkt, inte bloggat alls mycket om min graviditet. Innan trodde jag att jag skulle blogga massor om den, men nej, det har inte hänt. Så jag började fundera på varför. Detta är det största som hänt mig, och efter att ha försökt i så många år så bord det ju vara ännu en anledning till att jag skulle vilja blogga mycket om det. Så varför har jag inte gjort det? Jag har kommit fram till några saker som jag tror påverkat det.
 
1. Illamående deluxe
Under större delen av min graviditet så har jag mått fruktansvärt illa. Det började redan i vecka 5 så smått, och i vecka 6 eskalerade det så till den grad att jag trodde det var magsjuka jag fått. Den dagen det slog över totalt och blev som värst så var jag och jobbade i Göteborg. Efter en sömnlös natt på hotell så fick Fredrik köra hela vägen upp efter jobb och hämta mig, och sen köra hela vägen hem igen. Det var en av de värsta resorna jag gjort i mitt liv. Jag var dock så fruktansvärt glad över att vara hemma igen, trots att illamåendet såklart inte gick över bara för att jag var hemma. Jag drabbades av ett underbart dygnet runt illamående som gjorde att jag låg ner konstant och knappt kunde ta mig till toaletten. Jag vaknade i panik på nätterna av illamåendet, kroppen var i hyperventiliering redan innan jag vaknat. Inget var gott att äta, men om jag inte åt blev illamåendet bara värre, så det blev väldigt mycket sötsaker under denna tid. Jag provade allt som skulle kunnat hjälpa, men det enda som gjorde lite, lite för mitt mående var när jag fick utskrivet Lergigan tabletter i vecka 9. Då kunde jag iallafall sitta upp i perioder och vissa dagar kunde jag faktiskt röra mig hemifrån, även om det var under ständigt illamående. 
 
Det har fortfarande inte lagt sig helt, men större delen av tiden mår jag så bra att jag kan trycka undan och ignorera det sista illamåendet iallafall. 
 
När jag låg och mådde så dåligt hade jag inte en tanke på att skriva i min blogg. Inget hände ju, jag låg bara och stirrade i taket och hoppades på att jag skulle få må bättre snart, eller att någon skulle komma och skjuta mig, vilket som hade fungerat. 
 
 
2. Rädslan över vad som kan gå fel
Detta är den största anledningen till att jag inte skrivit om graviditeten så mycket i bloggen. Jag har hela tiden varit livrädd för vad som skulle kunna hända, vad som kunde gå fel. Jag har inte kunnat riktigt tro på att vi ska klara oss igenom en hel graviditet och få ett friskt barn, utan jag har ständigt gått med någon form av väntan på att något ska hända. För varje ultraljud som har sett bra ut och för varje vecka som vi närmar oss målet så har jag såklart kunnat släppa lite av den värsta oron. Men fortfarande får jag stunder när jag är så otroligt rädd för att något ska hända och vi ska förlora vår älskade lilla skatt. Och tänk om det skulle hända? Hur skulle jag kunna gå tillbaka och läsa i bloggen om allt i graviditeten, både jobbigt och underbart, och sen veta att det inte gick vägen? Nej, den fruktansvärda rädslan har verkligen gjort att jag inte delat med mig så som jag skulle, och hade velat för min egen skull. Det hade ju varit underbart att i framtiden kunna läsa om både de stora sakerna och de små vardagliga grejerna som har med graviditeten att göra.
 
 
3. Är det verkligen sant? 
Jag ska vara helt ärlig. Jag tror fortfarande inte riktigt på det. Jag är i vecka 29, bebiskläderna svämmar över i det nästan färdiga bebisrummet, jag har stor mage, foglossning till förbannelse och jag känner bebisen röra sig dagligen. Men ändå kan jag ännu inte tro på att vi om bara några månader äntligen ska bli föräldrar. Att bebisen vi drömt om så fruktansvärt länge äntligen kommer att vara här hos oss. Och hur ska jag egentligen kunna tro på det? Efter alla negativa graviditetstest, efter alla misslyckade försök och all sorg och smärta, hur ska jag kunna tro på att det äntligen är vår tid? Rent objektivt så förstår jag det såklart, jag är inte helt dum i huvudet. Men känslomässigt har jag nog inte förstått det riktigt än. Jag har inte riktigt fattat att det är vår tur nu!
 
Är jag inte gravid med denna magen så har jag nog satt i mig en hel jäkla vattenmelon!
 
Nu är jag ju iallafall inne i tredje trimestern och förhoppningsvis ska jag nu våga blogga lite mer om graviditeten. Detta känner jag är ett bra första steg och kanske, kanske kan jag börja slänga in lite av det vardagliga i graviditeten här också. Jag hoppas på det iallafall.
 
Nu ska jag sätta mig och påbörja nästa del av Vår Resa. Så imorgon eller på onsdag kommer den upp. Missa den inte, det kommer vara ett väldigt känsloladdat avsnitt. 
 
Ha en fortsatt fin måndag därute!
Allmänt, Gravid, Vardag | | Kommentera |

Rättigheten till min kropp

Sedan jag blev gravid har jag funderat mycket på rättigheten till min kropp. Nu tänker ni kanske att det självklart är jag som har rättigheten till den, men är det verkligen så? Sedan jag blev gravid har jag flera gånger blivit utsatt för oönskade "magklappar". Människor som ska känna på magen och ofta kommer med kommentarer som "Åh, jag bara älskar gravidmagar". Som om det gör att de har rätt att pilla på min mage då? 

Nu menar jag inte människor i min närhet, det vill säga familj och nära vänner. Även om jag såklart föredrar att de också frågar innan de rör min mage, så är det inte direkt så att jag tar illa upp om de klappar lite. Självklart inte! Men okända människor, eller bekanta som jag inte har någon direkt relation till. Varför får de för sig att det är okej att röra min mage, bara för att jag är gravid? Jag tror inte de hade gjort det om jag haft min "vanliga" ogravida mage direkt. Jag är inte den som egentligen tar illa upp, men jag kan bara inte förstå varför det plötsligt är okej. 

Och på tal om att människor tar sig friheter när man är gravid. Hur kan det plötsligt vara okej att kommentera någons kropp, bara för att de är gravida? Ett exempel. Hemma hos oss så kallar jag och min man varandra ofta för tjockis. Speciellt när vi äter. Men alltid på ett kärleksfullt sätt då ingen av oss direkt är överviktiga. Sedan jag blivit gravid så är det allt fler som kallar mig tjockis. Att familj och vänner gör det har jag inget emot, jag vet att det är skämtsamt eller kärleksfullt sagt, och jag tar inte ett dugg illa upp. Sen finns det andra människor. Människor som, än en gång, tror att de kan göra lite som de vill för att jag är gravid. Nu är jag inte den som tar illa upp av detta heller egentligen, men av princip så kan jag inte förstå varför det plötsligt är okej att kalla mig tjockis nu. Tänk de kvinnor som kämpar med sin självkänsla på grund av viktproblem. Känns det verkligen okej att helt plötsligt kalla dem tjockis, bara för att de är gravida? Tänk vilken nedåtgående spiral det kan sända in dem i. 

Yes, min charmigaste min. Men vet ni hur svårt det var att hitta en bild på mig i sidled innan jag vara gravid?! Not easy! 
 

Nej, snälla ni! Tänk lite på vad ni säger, innan ni säger det! Jag har själv börjat slänga tillbaka fetknopp eller fuling till de som får för sig att kalla mig för tjockis, och jag kommer hädanefter börja klappa folk på oönskade ställen när de får för sig att de har rätten att gnida mig på magen. 

Vad tycker ni andra som är, eller har varit, gravida? Har ni varit med om oönskade klappningar och kommentarer, och i så fall, vad har ni gjort då?

Upp