Psykisk ohälsa

Jag har haft detta inlägget i mitt huvud under flera år egentligen. Men det har aldrig riktigt kommit på pränt. Men tänkte att det kanske är dags nu, så jag gör ett försök. Förmodligen kommer det sluta som mer än ett inlägg, men vi får se hur det blir. 
 
När jag berättar för folk att jag har flertalet pykiska diagnoser får jag nästan alltid samma respons. "Nej, är det sant? Det märks inte alls på dig!". Men vad andra inte tänker på är att jag har levt med detta i snart 30 år, tro fan att jag är bra på att dölja det. Jag fick inte min första diagnos förens jag var 23 år gammal, vilket innebär att de första 23 åren av mitt liv förstörde jag mig själv totalt. Jag kände att jag inte var "normal", men jag gjorde allt jag kunde för att uppfattas som det. Detta har verkligen skalat ner mig till noll, jag vet inte vem jag egentligen är. När någon säger till mig att jag ska vara mig själv, då går jag automatiskt in i den versionen av mig som personen tror att jag är. Jag är aldrig mig själv, ens när jag är ensam, för jag vet inte vem den personen är. 
 
Att alltid ha kunnat spela att jag är som alla andra har inte alltid varit bra. Min skolgång har bland annat blivit lidande. Jag är smart, vilket innebär att jag alltid har klarat mig i skolan utan att plugga. För plugga har jag ingen aning om hur man gör. Det har jag aldrig kunnat. Men när jag började på högskolan så var jag ju tvungen! Hur lär man sig plugga när man är 27 år? Svar: det gör man inte. Inte effektivt åtminstone. Att plugga för mig är som att bestiga ett berg. Jag kan inte se varje liten småsak som ska göras utan allt tornar upp sig i en hög framför mig. Detta leder till att jag får panik och sitter i en hörna och gråter av ångest. När jag är färdiggråten kan jag ibland ta mig i kragen och få gjort något litet. Ofta visar Fredrik mig att allt inte är så stort. Ibland ger jag upp helt och lägger mig på soffan och stirrar i taket. Men jag får alltid allting gjort tillslut. På något sätt och med mycket tårar och ångest. Och aldrig så bra som jag hade önskat. Men det kan ha att göra med mitt invanda tankesätt. Jag och allt jag gör - dåligt. Alla andra och det de gör - bra (undantag finns såklart när det gäller andra). 
 
 
Hur min hjärna fungerar.
Min hjärna är alltid igång. Jag har aldrig lyckats stänga av den. Någonsin. Och det är alltid ett virrvarr av tankar. Ni har säkert sett de ord som exempelvis finns tryckta på t-shirts: ask me about my ADHD or pie or my cat. A dog. I have a bike. Oh a rock. Hi. 

Lite så är det. Fast när man läser det så kommer allt efter varandra. För mig är det mer som att allting kastas in i hjärnan på mig på en gång. Varenda ord. Samtidigt. Och så är det alltid. Varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Och tro inte jag får någon vila på natten. Jag drömmer alltid väldigt mycket. Vaknar jag så strömmar genast tankarna till, hur trött jag än är. 
 
Och det är bara tankarna. Nu har jag inte räknat med alla intryck. När jag går in i ett rum så kan jag inte sålla vad som är det viktiga (detta gäller allt, inte bara när jag går in i rum) utan för mig är allt lika viktigt. Så jag försöker registrera allt. Snacka om overload. Och tänk på att varje sak jag ser ger upphov till flertalet tankar som kommer skrikande mot mig. 
 
Och på tal om att inte kunna sålla (ja, jag vet att jag hoppar men det är så det är att prata med mig. Nu gör jag det bara i textform istället). Tänk alla skolböcker du har. Du ska läsa igenom dem inför en tenta eller ett prov. Du plockar ut vad som är viktigt och lär dig det. Men för mig är allt lika viktigt. Och det är omöjligt att lära sig allt. Så vad gör man då? 
 
Tillbaka till hur min hjärna fungerar. Ibland kan den dock vara väldigt bra. Det finns något som heter hyperfokus som många med ADHD har. När den slår på kan jag verkligen fokusera. Då är det istället svårt att få kontakt med mig. 
 
När jag skriva detta så har jag hoppat fram och tillbaka mellan styckena. Jag kommer hela tiden på mer jag vill säga och hoppar mellan ämnena. Förhoppningsvis blir detta mer strukturerat för varje gång jag skriver om psykiska sjukdomar, men mitt skrivande funkar som resten av min hjärna. Nya tankar hela tiden som pockar på uppmärksamhet och när jag då har mycket att säga om det så blir det bara värre. 

Men detta får vara allt för idag. Fler inlägg kommer säkert efterhand. 

❤️
ADHD och Psykiskt mående, Sofies essens | | Kommentera |

Nu är det klart

Anmälan är inskickad, CSN är fixat och jag kan börja försöka slappna av. 

Efter många om och men har jag tagit ett tufft beslut och bestämt mig för att ta ett studieuppehåll. En av anledningarna är att jag faktiskt inte mår jättebra för tillfället. Dessutom saknar jag just nu motivation till att plugga, jag har inget sug över huvud taget, och då tycker jag faktiskt inte att det är värt att gå och må dåligt över det. Så nu är min första prio att må bättre och stressa ner. Sen är det jobbletardags. Vad det blir för något jag söker har jag ingen aning om, men något ska jag nog hitta. Men jag tänker inte heller hoppa på vilket jobb som helst bara för att, vi klarar oss i vilket fall som, och min hälsa är viktigare än att jag tjänar pengar just nu. 

Anmälan är klar och skickad 

Tisdag

Godmorgon vänner! 
Igår var ingen bra dag för mig. Morgonen började bra som jag skrev, men sen gick det bara nerför. Mådde riktigt dåligt och det var väldigt tufft. Var hos psykologen, vilket gjorde allt ännu tuffare. På kvällen hade jag sån huvudvärk att jag gick och la mig innan tio! Men jag och Fredrik hann iallafall prata lite innan och jag tror jag börjar komma till ett beslut angående min framtid och hur jag vill att den ska se ut. Hur jag ska göra för att förhoppningsvis må bättre. Men mer om det när beslutet väl är taget. 


Jag ligger fortfarande i sängen, men nu är det dags att hoppa upp och köra ett yogapass. Tänker inte släppa på det en sekund denna veckan, det är bara att köra, hur jobbigt det än är! 

Ha en riktigt bra tisdag fina ni! 
❤️
Upp