Nu är det verkligen slut...

Idag slog det mig. Nu är det över. Idag är det fyra veckor sedan Sienna senast ammade. Trots att det var jag som ville, och behövde, sluta så är det ledsamt. Men också skönt. Fast hade jag kunnat så hade jag nog helst av allt velat ha ett barnstyrt avslut, det vill säga att Sienna själv hade fått välja att sluta. Men en kan inte få allt. 

Jag är så sjukt stolt över vår amning dock. Innan hon kom så sa jag att jag var glad om jag kunde amma till åtta månader. Jag sa att jag aldrig ville vara ”napp” och jag tänkte sluta att amma när barnet själv kunde be om det (som om hon inte gjort det hela tiden liksom!). Jag hade verkligen noll koll! 

Vi hade dock en ganska svår början. På BB fick Sienna ersättning några gånget då hon inte riktigt fick tag i bröstet. Jag grät, jag svor, jag var förbannad och skör. Jag grät en hel natt för att en barnmorska tvingade mig att gå med på att ge henne ersättning och sa att; "Ja, fast alla kan inte amma faktiskt, så är det bara" och "Det är väl inget att gråta för att du inte kan amma". Jag hade inte orken att skrika på henne, att berätta för henne hur förlegad den tron är. För så länge inget medicinskt ligger till grund så är det en extremt liten andel som inte kan amma. Hur påläst jag än var innan så förvandlades jag till en svag liten flicka där och då när min dotter skrek efter mat och inte klarade av att få tag. 

Första försöket till amning på förlossningen. Här är hon typ två timmar gammal.
 

Nästa dag kom däremot mina räddare till undsättning. En barnmorska och två undersköterskor (tack fina ni, ni räddade förmodligen min amning - jag kommer alltid vara er tacksam) tittade och barnmorskan kände i munnen på Sienna. Hon berättade att sugreflexen verkade sitta lite långt bak och att det kunde vara ett lite kort tungband som borde kollas upp dessutom. Sen sa hon de orden som räddade amningen. "Har du fått prova amningsnapp?" Varför var det ingen annan som gav det förslaget?? Nu hade det gått nästan tre dygn sedan födsel och INGEN, trots alla som försökt hjälpa mig, tipsade om amningsnapp. När jag nekade så blev det full fart på dem. Amningsnapp och pump hämtades och vips - UNGEN AMMADE! Då grät jag lite till. 

 

Första amningstillfället med amningsnapp...
 
 ...och första bilden på en riktig amningskoma.
 

Vi hade sen amningsnapp i åtta veckor innan jag äntligen kunde slänga dem (visst att de räddade oss, men roliga är de inte, haha!). Tröstnapp väntade vi med att introducera till hon var runt två veckor gammal, allt för att inte riskera amningen. Ett kort tag tillät hon den (dock var det mest något som satt i munnen på henne, inte mycket snuttande direkt) innan hon helt la bort nappen. Efter det vägrade hon. Inte för att det gjorde något, hon föredrog ändå bröstet 11 gånger av 10. 

En av de första bilderna utan amningsnapp
 

Ungen var en igel. Amning var det bästa som någonsin existerat. Dessutom så beslutade jag mig för att BLWa, vilket innebar att det var 6 månaders helaming som gällde (dvs inga smaksensationer - INGET utom bröstmjölk, vitaminer och mediciner). Trots att vi vid sex månader började låta henne testa sig fram i matvärlden så var det såklart fortfarande en massa amning. Sienna har alltid kunnat amma var och varannan timme, ibland kände jag mig verkligen som en mjölkko. Och hon har aldrig haft svårt att kommunicera att hon ville ha tutte, inte ens när hon var pyttis. 

Detta är inget jag kommer att sakna med amningen, haha!
 

Men som sagt - 6 månaders helamning. Sen fri amning (dvs hon fick amma när hon ville) till ett år. Då började vi långsamt dra ner, men inte förens hon var 14,5 månader lyckades vi släppa all amning. Det var tufft. Riktigt tufft. Sienna har vilja för tre vuxna och vi är bara två! Men till slut gick det. 

 Sista fotade amningstillfället, då hon i slutet bara ammade på nätterna så är det ont om bilder...
 
 Och sista på en riktig amningskoma! 
 

Älskade unge, alltid har amningen funkat att söva om med!

 

Jag kan dock säga som så att hade jag inte "behövt" sluta, av både psykiska och fysiska anledningar, så hade jag lätt ammat till hon inte längre ville. För hur mycket tårar, smärta och ilska amningen än har gett mig så har den gett mig sååå mycket mer i kärlek, närhet och glädje. Och jag är så lycklig över att ha haft detta med min dotter. Jag är så stolt nu och jag längtar redan till det är en eventuell nästa bebis tur. 

 
Finns det egentligen något vackrare vi kan ge våra barn än den bästa starten i livet? 
Amning, Barn, Familj, Sienna, Sienna växer och utvecklas, Siennas framsteg, Sofies essens, Stunder | Amning, Barn, Bebis, Familj | |
Upp