Vår resa - del 17

 

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 

 

2016 fortsättning

 

 

2016-02-08 07.25

 

Fy, vad jag är nervös nu! Om 45 minuter ska vi vara i Malmö på möte, och vi ska äntligen få svar på allt inför vårt sista landstingsfinansierade försök. Jag är verkligen orolig, samtidigt som det såklart ska bli skönt att få veta! 

 

En regnbåge på väg till mötet måste väl betyda goda nyheter?

 

 

 

2016-02-08 10.34

 

Då var mötet över och jag har fått smälta det litegrann. Det mesta gick som vi trodde, men tyvärr skulle det ta längre tid än vi hoppats. Innan vi får börja nästa försök med spermiedonation så måste vi ha ett psykologmöte och ett möte med donationssköterska. Och som det är just nu så ligger väntetiden på tre månader. Det positiva är att vi förmodligen kan starta direkt sen. Något annat som inte heller gick som vi trodde var att jag denna gången ska göra det långa protokollet. Detta innebär att en vecka innan förväntad mens (eftersom jag inte är regelbunden så tror jag vi får hjälp att starta den) så ska man börja med en nässpray som man sen går på i tre eller fyra veckor har jag för mig. Denna är till för att nedreglera kroppen och försätta den i klimakteriet typ. Sen går man på sprutorna igen som vanligt. Det som är jobbigt med det långa protokollet är att det ökar riskerna för överstimulering, iallafall när man har PCO. Detta beror på att alla blåsorna utvecklas, och inte bara några, så trycket blir ju större på äggstockarna. 

 

Väldigt pedagogisk bild av en riktig konstnär!

 

 

De små bubblorna i äggstockarna är äggblåsor. Vid långa protokollet så utvecklas alla blåsor, vid korta endast vissa. 

Eftersom jag ska gå långa protokollet så kommer mina besök att behöva vara mer frekventa då de hela tiden måste ha koll på hur det utvecklar sig så jag inte drabbas av en stor överstimulering. 


Anledningen till att vi ska göra långa protokollet denna gången är att jag fått ut för få ägg tidigare. Första gången fick jag ut tre, andra gången fem eller sex, varav endast tre var mogna. De kan inte göra så mycket för att få fler bra ägg med korta, ökar man doserna så kommer man kanske få ut fler, men de kommer förmodligen ändå inte vara mogna. Så långa får det bli. Och även om jag är nervös över det så känner jag mig verkligen som att jag är i trygga händer. Så nu är det bara väntan som gäller igen. Väntan på att få en tid till möten. Men läkaren trodde absolut att vi skulle hinna göra ett försök till innan de hade sommarstängt, så i maj eller juni är vi förhoppningsvis igång! Önskar verkligen att tiden dit gick fort! 

 

 

2016-02-12

 

Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Att avaktivera Facebook har aldrig varit så lockande som nu. Det gör ont i mig varje gång jag loggar in. Det är alltid något nytt, ultraljudsbilder, nyfödda, syskonavslöjanden, magbilder, bebisbilder, småbarnsbilder, jag orkar inte med det! Jag hatar att få alla andras jävla bebislycka upptryckt i ansiktet. Sen menar jag inte att de inte ska få lägga upp. Klart de ska. Klart de ska vara glada och stolta. Fan, den dagen jag får barn kommer de att spy på hur mycket bilder jag lägger ut. För det är så det ska vara tycker jag. Om man vill det såklart. Men att förstå gör inte att det gör mindre ont. Hur mycket jag än accepterar och förstår vad de gör så gör inte det att min smärta är mindre. Kniven som vrids om i hjärtat och magen varje gång blir inte skonsammare och såren blir inte grundare eller mer bedövade. Jag mår fruktansvärt dåligt för tillfället. Inte för att det märks allt för mycket utåt. Jag berättar inte för någon hur illa det faktiskt är. Inte ens Fredrik. Kanske framförallt inte Fredrik. Han är ju i samma situation, så varför ska han behöva ta mitt mående på sig också? Men jag märker det. Jag märker hur jag inte orkar fokusera på något annat, hur mycket jag än försöker. Jag känner hur det äter på mig invändigt och hur jag inte hänger med i världen runt omkring, för inget spelar någon roll. Inget är värt att bry sig om, att lägga ner tid och energi på. Hela jag är ställd på väntläge. Det är allt jag gör. Väntar och våndas och är livrädd på samma gång. Och så smärtan förstås. Denna smärta...

 

 

Natten mellan 15 & 16 februari

 

Jag har börjat få smärtor i magen vid toalettbesök igen. Kan inte komma ihåg om jag haft dem hela tiden, eller de gått över helt. Tror jag haft vid vissa tillfällen, så förmodligen är detta inget nytt. 

Har mått väldigt dåligt idag. Jag känner att all denna stress, väntan, rädslan, påverkar mig sjukt mycket. Jag kan inte fokusera på något. Jag vill inte gå hemifrån. Jag vill bara sitta och titta på film och gråta hela tiden. Det är fruktansvärt! Det är som att alla mina normala psykiska besvär förstärks till tusen. Jag hatar det faktum att jag inte kan ta mig hemifrån, inte kan fokusera på mitt skolarbete, inte kan göra något! Jag känner mig förlamad, som att jag inte kan något och inte är något värd! 



2016-02-17

 

Smärtorna borta igen, verkade bara varit tillfälligt. Mår fortfarande psykiskt dåligt, är mentalt utmattad, men det är nog marginellt bättre. Fick lite info om donation i Facebookgruppen jag är med i, måste kolla upp infon för att se om den appliceras på oss. Bland annat att privata kliniker inte får göra donationer, och att om man gör utomlands måste Fredrik adoptera barnet. Det var iallafall så för samkönade par fick jag höra, så får ta tag i att se över det när jag har ork. Änsålänge har vi ju ett försök kvar, så förhoppningsvis blir det inte aktuellt för oss alls. 



2016-02-18

 

Fan fan fan! Att det ska vara såhär lätt att dra undan mattan under mina fötter. Har mått dåligt de senaste dagarna, men kände idag att jag nog är på bättringsvägen. Inte så att jag var glad, men ändå inte lika långt nere som innan. Och så ser jag på instagram att en gammal skolkompis är gravid med sitt andra. Inte en magbild, inget sånt, bara ett nämnande om gravidhormoner. Nu är jag så totalt nedbruten igen, orkar inte med detta! Jag vet att det inte är så, men det känns som att hela jävla världen, alla i min bekantskapskrets både på nära och långt håll, spottar ut ungar. Och vi har inte en enda! 


 

2016-02-22

 

Åh, vad jag hatar all denna väntan. Fortfarande har vi inte fått en kallelse till möte med donationssköterska och psykolog. Det är så jobbigt när allt är ovisst, jag kan absolut vänta några månader, bara jag vet exakt hur länge jag ska behöva vänta! Det har bara gått två veckor sedan senaste mötet och jag känner att jag håller på att bli galen redan. Min hjärna går på högvarv precis hela tiden. Ena sekunden vill jag bara skrika att jag vill inte göra någon jävla donation, fixa så jag kan få min mans biologiska barn!!! Och i nästa sekund har jag accepterat att det är ett måste för oss med donation och jag tycker det är okej. Sen tillbaka igen. Jag får whiplash skador av mina humörsvängningar snart! Och så ska man försöka dölja allt utåt. Hur lätt är det på en skala?! 

 
 
 

Bilder från denna tid..

Vi hade en tuff tid här. Såklart. All väntan gör att allt blir så ovisst, när skulle något hända? 

Mys med liten tjej
 
Älskade bebisunge, min lilla Charlie! 
 
Dejt med mitt hjärta, allt för att glömma jobbigheterna vi gick igenom
 
 
Vinterbad
 
Mys med älskade lilla Elvira stod också på schemat. Älskade barn! 
 
 
 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa. 

Och var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir så himla glad när jag får höra från er.

 

 
Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Mellan försök 2 & 3, Resan 2016 | |
Upp