Födelsedagsgris

Nu var det dags igen. I söndags var det min födelsedag (32 år, whuut!?). Jag firades med god frukost, minigolf, glass och grillning, allt planerat i "hemlighet" av min fina man. Är så glad när jag får fira med mina nära och kära. 

 Jag har alltså blivit ännu ett år äldre. Kanske lite visare. Året som gått har innehållit en hel massa omtumlande händelser. Nya människor har kommit in i mitt liv, bland annat människor jag slutat våga hoppas på. Jag har fått uppleva så mycket nytt, både bra och dåligt. Överlag så var mitt 31a år (eller räknas det som 32a? Hjärnan har smält bort här!) över medel (inte för att det slår året innan, när skruttan föddes är det inte mycket som slår!). Nu hoppas jag på ännu ett bra år, innehållandes en massa spännande påhitt. 

(null)
32 år gammal, det kan väl ingen tro? Tack för det Photoshop! 


Vår resa - del 17

 

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 

 

2016 fortsättning

 

 

2016-02-08 07.25

 

Fy, vad jag är nervös nu! Om 45 minuter ska vi vara i Malmö på möte, och vi ska äntligen få svar på allt inför vårt sista landstingsfinansierade försök. Jag är verkligen orolig, samtidigt som det såklart ska bli skönt att få veta! 

 

En regnbåge på väg till mötet måste väl betyda goda nyheter?

 

 

 

2016-02-08 10.34

 

Då var mötet över och jag har fått smälta det litegrann. Det mesta gick som vi trodde, men tyvärr skulle det ta längre tid än vi hoppats. Innan vi får börja nästa försök med spermiedonation så måste vi ha ett psykologmöte och ett möte med donationssköterska. Och som det är just nu så ligger väntetiden på tre månader. Det positiva är att vi förmodligen kan starta direkt sen. Något annat som inte heller gick som vi trodde var att jag denna gången ska göra det långa protokollet. Detta innebär att en vecka innan förväntad mens (eftersom jag inte är regelbunden så tror jag vi får hjälp att starta den) så ska man börja med en nässpray som man sen går på i tre eller fyra veckor har jag för mig. Denna är till för att nedreglera kroppen och försätta den i klimakteriet typ. Sen går man på sprutorna igen som vanligt. Det som är jobbigt med det långa protokollet är att det ökar riskerna för överstimulering, iallafall när man har PCO. Detta beror på att alla blåsorna utvecklas, och inte bara några, så trycket blir ju större på äggstockarna. 

 

Väldigt pedagogisk bild av en riktig konstnär!

 

 

De små bubblorna i äggstockarna är äggblåsor. Vid långa protokollet så utvecklas alla blåsor, vid korta endast vissa. 

Eftersom jag ska gå långa protokollet så kommer mina besök att behöva vara mer frekventa då de hela tiden måste ha koll på hur det utvecklar sig så jag inte drabbas av en stor överstimulering. 


Anledningen till att vi ska göra långa protokollet denna gången är att jag fått ut för få ägg tidigare. Första gången fick jag ut tre, andra gången fem eller sex, varav endast tre var mogna. De kan inte göra så mycket för att få fler bra ägg med korta, ökar man doserna så kommer man kanske få ut fler, men de kommer förmodligen ändå inte vara mogna. Så långa får det bli. Och även om jag är nervös över det så känner jag mig verkligen som att jag är i trygga händer. Så nu är det bara väntan som gäller igen. Väntan på att få en tid till möten. Men läkaren trodde absolut att vi skulle hinna göra ett försök till innan de hade sommarstängt, så i maj eller juni är vi förhoppningsvis igång! Önskar verkligen att tiden dit gick fort! 

 

 

2016-02-12

 

Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Att avaktivera Facebook har aldrig varit så lockande som nu. Det gör ont i mig varje gång jag loggar in. Det är alltid något nytt, ultraljudsbilder, nyfödda, syskonavslöjanden, magbilder, bebisbilder, småbarnsbilder, jag orkar inte med det! Jag hatar att få alla andras jävla bebislycka upptryckt i ansiktet. Sen menar jag inte att de inte ska få lägga upp. Klart de ska. Klart de ska vara glada och stolta. Fan, den dagen jag får barn kommer de att spy på hur mycket bilder jag lägger ut. För det är så det ska vara tycker jag. Om man vill det såklart. Men att förstå gör inte att det gör mindre ont. Hur mycket jag än accepterar och förstår vad de gör så gör inte det att min smärta är mindre. Kniven som vrids om i hjärtat och magen varje gång blir inte skonsammare och såren blir inte grundare eller mer bedövade. Jag mår fruktansvärt dåligt för tillfället. Inte för att det märks allt för mycket utåt. Jag berättar inte för någon hur illa det faktiskt är. Inte ens Fredrik. Kanske framförallt inte Fredrik. Han är ju i samma situation, så varför ska han behöva ta mitt mående på sig också? Men jag märker det. Jag märker hur jag inte orkar fokusera på något annat, hur mycket jag än försöker. Jag känner hur det äter på mig invändigt och hur jag inte hänger med i världen runt omkring, för inget spelar någon roll. Inget är värt att bry sig om, att lägga ner tid och energi på. Hela jag är ställd på väntläge. Det är allt jag gör. Väntar och våndas och är livrädd på samma gång. Och så smärtan förstås. Denna smärta...

 

 

Natten mellan 15 & 16 februari

 

Jag har börjat få smärtor i magen vid toalettbesök igen. Kan inte komma ihåg om jag haft dem hela tiden, eller de gått över helt. Tror jag haft vid vissa tillfällen, så förmodligen är detta inget nytt. 

Har mått väldigt dåligt idag. Jag känner att all denna stress, väntan, rädslan, påverkar mig sjukt mycket. Jag kan inte fokusera på något. Jag vill inte gå hemifrån. Jag vill bara sitta och titta på film och gråta hela tiden. Det är fruktansvärt! Det är som att alla mina normala psykiska besvär förstärks till tusen. Jag hatar det faktum att jag inte kan ta mig hemifrån, inte kan fokusera på mitt skolarbete, inte kan göra något! Jag känner mig förlamad, som att jag inte kan något och inte är något värd! 



2016-02-17

 

Smärtorna borta igen, verkade bara varit tillfälligt. Mår fortfarande psykiskt dåligt, är mentalt utmattad, men det är nog marginellt bättre. Fick lite info om donation i Facebookgruppen jag är med i, måste kolla upp infon för att se om den appliceras på oss. Bland annat att privata kliniker inte får göra donationer, och att om man gör utomlands måste Fredrik adoptera barnet. Det var iallafall så för samkönade par fick jag höra, så får ta tag i att se över det när jag har ork. Änsålänge har vi ju ett försök kvar, så förhoppningsvis blir det inte aktuellt för oss alls. 



2016-02-18

 

Fan fan fan! Att det ska vara såhär lätt att dra undan mattan under mina fötter. Har mått dåligt de senaste dagarna, men kände idag att jag nog är på bättringsvägen. Inte så att jag var glad, men ändå inte lika långt nere som innan. Och så ser jag på instagram att en gammal skolkompis är gravid med sitt andra. Inte en magbild, inget sånt, bara ett nämnande om gravidhormoner. Nu är jag så totalt nedbruten igen, orkar inte med detta! Jag vet att det inte är så, men det känns som att hela jävla världen, alla i min bekantskapskrets både på nära och långt håll, spottar ut ungar. Och vi har inte en enda! 


 

2016-02-22

 

Åh, vad jag hatar all denna väntan. Fortfarande har vi inte fått en kallelse till möte med donationssköterska och psykolog. Det är så jobbigt när allt är ovisst, jag kan absolut vänta några månader, bara jag vet exakt hur länge jag ska behöva vänta! Det har bara gått två veckor sedan senaste mötet och jag känner att jag håller på att bli galen redan. Min hjärna går på högvarv precis hela tiden. Ena sekunden vill jag bara skrika att jag vill inte göra någon jävla donation, fixa så jag kan få min mans biologiska barn!!! Och i nästa sekund har jag accepterat att det är ett måste för oss med donation och jag tycker det är okej. Sen tillbaka igen. Jag får whiplash skador av mina humörsvängningar snart! Och så ska man försöka dölja allt utåt. Hur lätt är det på en skala?! 

 
 
 

Bilder från denna tid..

Vi hade en tuff tid här. Såklart. All väntan gör att allt blir så ovisst, när skulle något hända? 

Mys med liten tjej
 
Älskade bebisunge, min lilla Charlie! 
 
Dejt med mitt hjärta, allt för att glömma jobbigheterna vi gick igenom
 
 
Vinterbad
 
Mys med älskade lilla Elvira stod också på schemat. Älskade barn! 
 
 
 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa. 

Och var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir så himla glad när jag får höra från er.

 

 
Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Mellan försök 2 & 3, Resan 2016 | | Kommentera |

Vår resa - del 16

 

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

 

 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 

2016 fortsättning

 

 

2016-01-26

Har fått massa mensvärk nu, denna blödningen var inte kul. Denna blödningsomgången är en sån som inte räknas som mensturation. Inte för att det spelar någon roll vad den räknas som faktiskt. Inget kommer att hända nu förens efter vårt möte. 

Har en väldigt konstig känsla för tillfället. Eller konstigt humör kanske jag ska säga. Mår ganska så bra större delen av tiden och känner mig inte direkt ledsen, även om jag kanske borde göra det. Fortfarande ofokuserad, men inte ledsen. Men så händer något, kan vara något litet, som får mig att brista totalt. Exempelvis: igår tappade jag min telefon i marken så den sprack. När jag kom hem så storbölade jag i över en halvtimme, var praktiskt taget otröstlig. Idag när jag fick veta att vår försäkring inte täcker min trasiga dator (sedan tidigare) så grät jag lite till. Jag har alltid lätt till tårarna, men detta är helt galet. Vet knappt hur jag ska hantera det och är nästan lite rädd för i vilket sammanhang det ska dyka upp. Tror det kan bero på att jag vägrar känna för mycket angående allt med att skaffa barn för jag är rädd att jag inte hade kunnat fungera då, därför släpps det ut i små portioner när annat händer. Men vad vet jag, jag är verkligen ingen psykolog... 


2016-01-28

Igår fick jag en ultraljudsbild av lillebrors bebis skickad till mig. Det var en märklig känsla. Jag ska bli faster till detta lilla barn, denna lilla oskyldiga varelse. Det är häpnadsväckande och jag är så glad! Samtidigt så gör det fruktansvärt ont. Där hade vi kunnat vara också. Och om man nu ska vara ärlig så hade vi kunnat vara så mycket längre fram. Vi har försökt tillräckligt länge för att ha kunnat ha en tvååring tultande omkring här hemma. Men istället har vi en tomhet. En plats där något saknas, där något borde finnas. Och varje gång jag ser bilder på barn eller ultraljudsbilder eller bebismagar, så känner jag den tomheten lite extra. Det sticker till, ungefär som när man sätter en nagel i ett fortfarande öppet sår. Förhoppningsvis kommer såret läka i framtiden, men just nu är det vidöppet och petas och rotas i med jämna mellanrum... 


2016-01-29

Två veckor efter äggplock idag. Är väldigt glad att praktiskt taget all smärta försvunnit i magen, även om det oroar mig lite att jag fortfarande känner av lite smärta vid toalettbesök. Tror inte det bör vara någon fara, och antagligen går det över, men det är ändå lite oroande. Blödningen denna gången började tidigare och har hållt på längre, men tror inte det har med något att göra egentligen, säkerligen bara så det är. Tio dagar kvar till vårt möte, och dagarna kan inte gå fort nog! Vill bara att tiden ska rusa fram, till den dagen. Jag hatar att vänta och jag hatar att inte veta saker. Speciellt när det är något såhär stort det gäller. Inatt drömde jag att jag var gravid, och jag var så fruktansvärt lycklig! Jag mådde skit, spydde hela tiden och hade en massa smärtor, men det spelade ingen roll, för jag var äntligen gravid, vi hade äntligen lyckats, och det gjorde mig så fruktansvärt lycklig! Och sen var det så smärtsamt att vakna upp och känna hur tom jag i verkligheten är. Hur inget egentligen är rätt. 



2016-01-30

Blöder fortfarande lite, vilket är jobbigt. Hade hoppats på att det skulle vara över nu. Men detta äggplocket har varit jobbigare på alla sätt, utom att det var lite lite mindre smärtsamt. Skumt egentligen! Men allt ska väl gå över, både blödningar och smärtor. Och det är definitivt värt det, med tanke på vad belöningen förhoppningsvis blir! ❤️


2016-01-31

Fick precis veta att en av mina föredetta bästa vänner ska ha barn i maj. Och det gör så ont. Det gör fruktansvärt ont, varenda gång jag får höra det. Varenda gång någon omedvetet petar i det stora öppna såret, varje gång. Det känns som ett slag i magen, som att någon tar tag i mitt hjärta och kramar om, som att man gräver i mitt innersta, sliter och drar, och jag kan inte göra ett dugg åt det, jag är helt hjälplös! Fan vad jag hatar detta. Fan vad jag känner mig hjälplös, värdelös! Hatar känslan när det är som att jag inte kan andas, som att ett stålband är spänt runt mitt bröst, och det spänns åt mer och mer hela tiden. Jag är livrädd för att jag ska spricka en dag, bara gå sönder totalt, och att det ska vara omöjligt att göra mig hel igen, att göra mig till en komplett människa. För det är så jag känner mig. Inkomplett...


2016-01-31 10 minuter senare

Och självklart kommer frågan om när vi ska ha barn. Frågan har aldrig stört mig annars, men nu gräver den mer och mer i mig, jag vill bara skrika att det är inte så jävla lätt alltid! Bara för att man vill så är det inte alltid man får som man vill. Ibland får man kämpa och kämpa och kämpa, och ändå vill det sig inte. Ibland känns det som att man blir motverkad i varenda jävla steg, som att hela jävla världen är emot en. Men gör jag det? Skriker jag ur mig allt jag vill? Nej! För jag vill ha detta för mig själv. Jag vill lyckas innan jag delar med mig. Därför svarar jag bara att vi får se när jag slutar skolan, innan dess är inget aktuellt. Så jag ljuger. Igen och igen och igen. Undrar om jag någon gång kan ljuga så mycket att jag tror mig själv...


2016-01-31 30 minuter senare

Insåg precis att jag lovat att komma och ha en heldag med henne (innan jag visste att hon var gravid). Hur ska jag klara det? Hur ska jag kunna vara i hennes närhet när jag själv håller på att gå sönder? Det är för mycket nu, för många! Jag håller mig undan från gravida och barn bäst jag kan, men alla kan jag inte undvika. Men detta hade kunnat undvikas om jag bara vetat innan jag lovade. Hur ska jag orka???


2016-02-06

Två dagar kvar till mötet med läkaren. Jag är väldigt nervös, men längtar så mycket efter att få svar på alla frågor! Måste, förutom alla frågor om donation, fråga om mina smärtor efter äggplocket. Nu har jag inte längre ont hela tiden, men när jag går på toaletten, antingen när jag är riktigt kissnödig eller för nummer två, så gör det fortfarande ont. Vet inte om det är normalt, har googlat men inte hittat något. Vi har dessutom fått tid till en psykolog nu, vilket jag verkligen behöver. Mår inte alls bra för tillfället, och denna "resa" gör det inte bättre direkt! 

 
 
 
Bilder från denna tiden

 

 Min ständiga position vid denna tiden...
 
Firade Svärfar med komedi
 
Jag tycker att jag ser helt död ut i blicken på alla bilder från denna tiden...

 

 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa. 

Och var inte rädda att höra av er om ni undrar över något, eller vill dela med er av era egna historier eller kanske bara har en tanke eller åsikt. Jag blir så himla glad när jag får höra från er.

 

Tidigare delar: 
 

 

Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Mellan försök 2 & 3, Resan 2016 | | Kommentera |
Upp