Kamikazepiloten och hennes äventyr

Hej fina läsare!
 
Äntligen har jag lite extra tid över från kiddo. Hon har börjat släppa lite på den senaste tidens extrema beteende då hennes tand nu spruckit igenom ordentligt. Dessutom har hon chillat lite från sin separationsångest, och förhoppningsvis ska det hålla i sig fram till nästa utvecklingsfas (som beräknas starta om sex dagar!).
 
Vi har haft en tuff start på veckan här hemma. Sienna har vaknat jätteledsen flera gånger inatt och behövt ligga extra nära för att kunna sova. När hon tillslut vaknade för dagen så försökte jag mig på lite tips jag läst om hur bebisar kan sova lite längre på morgonen. Bland annat så skulle jag ligga stilla, blunda och inte prata, bara hyssja. Det funkade i exakt 1,5 sekunder, sen hade ungen klättrat över mig och var på väg att kasta sig ut över sängkanten som värsta kamikazepiloten. Där rök min lugna morgon. När jag fångat in ungen i foten, halvvägs över sängkanten så lekte vi lite i sängen. Hon satt fint precis vid mig när jag vände mig om för att fixa rullgardinen. När jag vänder mig tillbaka ser jag hur ungen faller sidledes, över kanten och slår huvudet i sin gunghäst innan hon dåsar ner i kuddarna vi har runt sängen. Och sen började avgrundsskriket. Herrejisses, jag trodde nästan ungen slagit ihjäl sig! Först dunsen när hon slår i och sen skriket. Fy fan så rädd jag var! Men hon gick att lugna relativt snabbt och har inte verkat ha ont sen turligt nog. Jag är sjukt glad över att jag lagt två fårfällar på gunghästen, de dämpade nog smällen rätt rejält.
 
Trött bebis i stor säng
 
Hon fick sen frukost, ny blöja, tandborstning av nya fina tanden och sen lek. Nu sover hon så gott i stora sängen, lilla skatten min. Resten av dagen ska spenderas med städning och sen förhoppningsvis en promenad. Ikväll ska jag iväg till min sjukgymnast och träna så då får Sienna och Fredrik lite kvalitetstid medan jag får bygga lite muskler. Inte långt till Toughest nu ju!


Åh just det. Jag glömde ju skriva att hon lyckades lägga sin hand i sitt eget bajs vid blöjbytet. Mums! 
 
Vad gör ni denna måndag finisar? Hoppas ni får en superbra vecka!
 

Allmänt, Familj, Mobilblogg, Sienna | Bebis, Sienna, tandsprickning | |
#1 - - Madeleine:

Hej!
Vilken fin blogg och trösterikt att läsa. Jag och min sambo försöker få barn men visade sig efter utredning att det rör sig som azoospermi. Försöker smälta att vi inte kan få barn naturlig väg tillsammans och kanske inte alls. I allt detta så var det var så härligt & hoppfullt att få läsa om er resa och hur allt ert kämpande resulterade i en graviditet! Det skänker lite stillsamhet till mina tankar, även om barn, graviditet är det enda som rör sig i mitt huvud.. Känner så väl igen allt du skriver när alla andra runtomkring blir gravida, och man inte kan låta bli att känna hur ens eget hjärta värker..

Svar: Åh, så tråkigt att höra att ni också har problem att få barn. Det är en fruktansvärd kamp som jag inte önskar min värsta fiende! Azoospermi är inte heller en särskilt rolig diagnos att få, det är ett tufft besked. Förstår verkligen hur du menar när du säger att det värker av att höra alla andras lycka, det är en känsla som ingen som inte gått igenom det själva förstår. Jag så himla ledsen för er skull och så glad för att du finner tröst i att läsa om vår resa, och att du tar dig tiden att skriva till mig! Titta gärna in igen nästa vecka då jag har ett nytt avsnitt av resan som kommer att läggas upp! Och har du några funderingar eller undringar så bara fråga, jag har inget emot att svara på frågor gällande detta, allt för att kanske kunna underlätta lite för någon annan! Och du - ni kommer att fixa detta, hur tufft det än kommer att vara!
Sofie

#2 - - Madeleine:

Jag ställer mig frågan hela tiden, varför oss? Ingen av oss har fertilitetsproblem på någon släktsida sedan tidigare så det känns så himla orättvist. Och alla klumpiga (men säkert välmenande) kommentarer man får att "forskningen har kommit så långt..", "försök bara lite till" eller "ni kan ju bara adoptera". Hur orkade ni hålla modet uppe?

Vi har uppföljningssamtal i februari och då kommer vi få svar på blodproven han tagit och sedan boka tid för kromosomanalys (vilket jag tyckte man kunde göra på en gång men de ville inte göra det förrän man tittat på blodproven och alla hormonvärden..) Det känns som varje månad som går är en förlorad möjlighet.

Det är som lustigt hur livet och önskningar förändras. Från att vi tog för givet att få barn, till att bara önska att kunna få barn, till att vi nu hoppas på att ha chanser att kunna få ett biologiskt barn..

Din blogg och att du/ni vill dela med er av den är jättefint och skänker nog många fler än mig styrka och hopp. Uppskattar mycket att du är öppen för frågor och jag kommer säkert med många här snart :)



Svar: Vi hade precis samma fråga. Såvitt vi vet så har ingen några fertilitetsproblem i våra släkter (men det pratas ju inte mycket om det överlag, så det skulle inte förvåna mig om vi bara inte visste om det), och vi tänkte också mycket på vad vi hade gjort för att "förtjäna" detta. Det kan jag fortfarande känna när jag vet att vi alltid kommer att behöva få hjälp för att få barn, dessutom behöva betala en väldig massa pengar för det. Det känns såklart jätte orättvist. Jag brukade försöka tänka som så att vårt barn iallafall skulle bli det mest efterlängtade i världen. Dessutom tycker jag att vi har fått en annan form av känsla för vad som faktiskt är jobbigt och vad som egentligen inte är det. Vi har gått igenom det värsta vi kunde tänka oss och ändå kommit ut på andra sida, starkare både var för sig och gemensamt. Men det var såklart svårt att hålla modet uppe när vi var mitt i det, och det enda jag kan ge råd om där är att hjälpa varandra. Stötta varandra. Men även gör saker med/för varandra som inte handlar om att skaffa barn. Försök ha dagar när inte allt kretsar om att skaffa barn (det är supersvårt, tror mig, jag vet!).
Vi hade också mycket väntan. Väntan, väntan och åter igen väntan är det som kännetecknar tiden inom IVF för oss. Allt ifrån testresultat till väntan på att få starta en ny omgång, från läkartider till väntan på att få höra om befruktade ägg. Det är inget man någonsin vänjer sig vid, men förhoppningsvis kan det iallafall vara något man lär sig acceptera.

Tack så jättemycket för dina fina ord, det värmer verkligen och jag hoppas verkligen att jag kan hjälpa någon, det gör allt slit värt det! Du är hjärtligt välkommen att fråga, det är bara att köra på. Jag kommer att svara på allt så gott jag bara kan! Håller tummarna för att ert uppföljningssamtal har gått/kommer att gå bra!
Sofie

Upp