Babysim

 
Idag har vi haft en så mysig dag, det var dags för första gången med babysim. Sienna tyckte det var så himla härligt att plaska omkring i vattnet, speciellt på rygg så hon kunde utforska sina fötter ordentligt. Fötterna är hennes nya favoritleiksaker.
 
Iallafall så var det en halvtimmes bad där de fick "simma" både på mage och rygg. Och Sienna var som sagt så glad för det. Lite sur blev hon dock när hon var tvungen att gå upp ur badet, och efteråt var hon inte alls sugen på att låta mamma klä på sig. Vi var sist klara eftersom hon vägrade låta mig göra mig i ordning innan hon däckat - vilket hon faktiskt gjorde! Jag lyckades dessutom sjala upp henne och hon fortsatte sova. Iallafall till vi kom innanför dörren hemma, hennes standard halvtimmessömn, men det är alltid något. 
 
I övrigt så har vi hunnit med en vända till BVC för föräldragrupp idag också, och resten av dagen har vi bara myst. Jag har börjat försöka lite olika tekniker för att dämpa hennes sömnsvårigheter och gnäll/gallskriksattacker. Det går framåt, men långsamt. Har fått lite verktyg att använda sedan jag läst på om HNBs. Allt för att få henne att må så bra som det bara går.
 
Igår hade vi också (till större delen) en jättemysig dag. Vi körde till Trelleborg för att hänga med Lina, Elvira och Valter. Större delen var som sagt mysigt, det som inte var alls mysigt var gallskrikandet i bilen (ibland lyckas jag klara en kvart körning innan helvetet bryter löst) och att hon inte kommer till ro att somna ordentligt när vi inte är hemma. Det ledde dock till en tidig nattning (hon somnade redan klockan åtta!!!) och en tidig morgon idag (03.30!) med måååååååånga uppvak. Fredrik tog en promenad med henne imorse så jag fick sova, och då lyckades även hon få lite extra sömn. Så himla skönt för oss båda. 
 
Nu ska jag dränka min trötthet i Pepsi Max och kakor, haha! 
Hoppas ni haft en fin onsdag!
Allmänt, Sienna, Vardag | Babysim, Bebis | | Kommentera |

Onsdag

 
Eller är det torsdag idag? Jag har seriöst ingen som helst aning. Kollar i kalendern och ser att det är torsdag. Jaja, en dag närmre helgen! 
 
Jag passar på att göra ett snabbt inlägg här när Sienna sover - vi får ser om jag hinner klart. 
 
Igår var vi hemma hos en ny kompis, Anna. Vi har träffats genom vårt intresse för ergonomiskt bärande och igår träffades vi och käkade frukost och hängde. Jag övade på ryggknyt (alltså att knyta upp min envisa unge på ryggen), men hon är inte riktigt redo än. Sienna är envis som tusan och vill inte alls sitta fast för tillfället. Sjalarna ligger allt som oftast oanvända just nu. Men jag tror nog det är en fas, och det verkar som att fler har samma problem när kidsen är i fjärde utvecklingsfasen - det ger förhoppningsvis med sig. Till dess får jag helt enkelt skaffa en docka att träna på. 
 
Alltid nyfiken - inte alls lätt att sjala just nu.
 
Vi hade iallafall en mysig förmiddag, och Sienna skötte sig väldigt fint (med hennes mått mätt, haha!). Dock blev hon lite trött i slutet och jag märkte att det var bäst att vi körde hem eftersom ett ramaskri var att vänta. Jag har verkligen börjat lära mig läsa henne nu.
 
Resterande av dagen spenderades hemma, i en intensiv röra av aktiviteter. Fredrik tog över en stund när han kom hem och jag fick mig lite välbehövlig vila - tror jag lyckades få typ 45 minuters sömn! Fatta vilken lycka det är just nu. Sen skulle Fredrik träna, så då lekte vi lite till, tog medicin, gjorde kvällsrutin och åt. Sen påbörjade vi läggningen och hon somnade på typ 1,5 timme! Jag är amazed då det är sällan det går så fort. 
 
När Fredrik kom hem från träningen så fixade han mat och vi åt en sen middag innan vi stupade i säng. Lika trötta som alltid. 
 
Natten var okej med bara typ 5 uppvak och hon somnade oftast om inom 45 minuter, vilket är väldigt skönt. Fredrik tog henne sen på morgonen så jag fick sova lite innan han skulle till jobb.
 
Vi har spenderat dagen med att flytta från en aktivitet till nästa - babysitter, sele, magläge, ryggläge, mammas famn, ståendes, sittandes och så runt igen. Jag är helt slut varje gång hon tar sina powernaps, men inte hinner jag somna, haha! Denna nap:en försöker jag passa på att äta lite och uppdatera här. När hon vaknar sedan är det dags för hennes träningsprogram och sen hoppas jag på att få gå och ta en promenad - vi får se vad hon tillåter. 
 
Nu ska jag proppa i mig lite mat snabbt, hör hur hon börjar röra på sig där inne så hon lär väl vakna snart. Ha en fin dag hörni (var det nu onsdag eller torsdag?)! 
 
Allmänt, Just nu, Sienna, Vardag | Bebis, High Need Baby | | En kommentar |

High Need Baby

 

Jag har börjat detta inlägget hur många gånger som helst. Men aldrig haft tid att avsluta. Det är praktiskt taget omöjligt att få tid att skriva när jag har den bebis som jag har. Min underbara, fina tjej som är det mest krävande jag varit med om. 

Allt började praktiskt taget redan från början. Något var inte som vi trodde det skulle vara. Ungen sov inte. Alltså aldrig! Hon spydde galet mycket och gallskrek när hon gjorde det. Så jag började undersöka. Jag märkte tydligt att hon hade ont när hon kräktes och när hon fick uppstötningar. Hon ville inte ligga på rygg. Hon ville inte heller ligga på mage (jag tror att hon får ont i magen av trycket då hon ofta gnäller när jag rör vid hennes mage med ett litet tryck). Hon sov inte och när hon väl sov så gnydde och gnällde hon. Hon stånkade och stönade och hade alltid ont i magen. När det var som värst så sov hon max åtta timmar per dygn. Aldrig mer än 30 minuter i sträck. Så jag började som sagt kolla vad detta kunde vara. Enligt BVC så var det normalt att kräkas mycket och sova lite, men jag märkte ju att hon inte mådde bra. 

Jag kom fram till att det förmodligen var en (eller flera) av tre saker. På grund av problem med amningen och magen så misstänkte jag kort tungband. På grund av kräkningarna, smärtan och uppstötningarna - reflux. Och på grund av mage och kräkningar misstänkte jag mjölkproteinallergi. Alla tre hade såklart mer symptom som stämde in och sömnproblem var ett av dem. Jag tog med mig min långa lista med symptom och tankar om orsak till BVC. Vi kom där fram till att jag skulle sluta med mjölk- och sojaprotein, kontakta barnläkare för kontroll av reflux och så erbjöd hon sig att remittera mig till ÖNH här i Lund även om hon inte trodde på kort tungband. Då jag tyvärr inte hört så positivt om kunskapen av kort tungband här så beslutade jag mig för att vänta med det och ta tag i det om det fortfarande behövdes efter att det övriga utretts. Det tog 1,5 vecka till innan jag fick tid till barnläkaren och hon var inte det minsta tveksam om att det var reflux. Vi fick utskrivet medicin och ganska snart slutade Sienna att skrika vid kräkningarna. De var fortfarande många och galet stora, men de verkade inte göra ont längre. Likadant med uppstötningarna -  de verkade inte göra ont. Hon kunde äntligen ligga lite längre på rygg (något som kan vara svårt när de har reflux - tänk er att ni har halsbränna, då är det svårare att ligga på rygg på grund av syrorna. Det är samma vid reflux.) även om det inte var tal om några jättelånga stunder. 

När vi testat att vara utan mjölk- och sojaprotein i över fyra veckor utan någon förbättring så testade vi att provocera. Ingen reaktion kom och jag har sedan dess långsamt introducerat mjölk i min kost igen utan att få någon reaktion från Sienna. 

Sömnen började äntligen som sagt öka lite. Från att ha haft en genomsnittlig sömn på nio timmar per dygn så ökade det till elva. ELVA TIMMAR! Jag var lyrisk. Hon var fortfarande svårhanterlig, men jag tänkte att de flesta bebisar är ju det. Jag har allt hört andra gnälla över hur jobbigt det är med bebis - varför skulle jag då ifrågasätta? Och hon hade ju blivit mycket bättre sedan refluxmedicinen. Men ändå var det något som störde mig. Jag fattade inte hur andra kunde hinna med så mycket. Hur kunde de lyckas få sova, städa, laga mat, gå på toaletten? Jag kunde ju inte. Och Sienna var aldrig nöjd någon längre stund. Jag hörde om bebisar som kunde ligga i en timme i typ babygymmet utan att de började gnälla. Sienna gnällde efter tio minuter - det spelade ingen roll om det var gymmet, babysittern, Stokke-stolen eller min famn. Något var tvunget att hända hela tiden. Enda gången hon var nöjd hela tiden var när det var en massa folk runtomkring och hon fick mängder av uppmärksamhet. Då hände ju något hela tiden. Men det var en skör glädje och plötsligt kunde ett avgrundsvrål komma - då var mamma för långt borta. Hon började hata alla ställen då hon var fastspänd - Stokkestolen och babyskyddet som tidigare funkat bra gav snabbt upphov till gallskrik. Dessutom minskade sömnen igen. Hon sömnvägrade och matvägrade. Hon åt bara när hon precis sovit och det var inte ofta det hände. Jag fick försöka ”tvinga” henne att sova (vilket sällan fungerade) och det kunde ta timmar att natta henne eftersom något som fungerat en dag inte fungerade nästa. Pappa dög sällan, så det föll på mig att försöka hålla henne nöjd och Fredrik fick sköta markservicen. Hon skulle helst vara på mig 24/7 och att ta en dusch eller gå på toaletten var inte att snacka om så länge hon var vaken. Jag fick passa på de korta stunderna då hon sov.

Jag tänkte först inte så mycket på det utan antog att alla bebisar var så. Men så var vi hemma hos min kusin och då insåg jag att det inte är så. Alla har alltid varit förvånade över hur vaken Sienna är (ungen sover ju aldrig!), men jag har ju vetat att hon är dålig på att sova. Men ingen har sett hennes ”riktiga jag” tidigare. Och det visade hon upp när vi var hos Camilla och Johan. Där och då märkte jag att något förmodligen inte var som det oftast brukade vara med barn. Men det var väl bara att acceptera. Barn är olika.

Till slut orkade jag inte mer. Det brast. Jag kände mig som ett uttänjt gummiband av att alltid behöva kämpa för att hålla henne nöjd. Att känna mig som världens sämsta mamma som inte kunde göra något för att få mitt barn att vara lycklig. För hon är ju egentligen världens gladaste unge. När något nytt händer (typ ny leksak) eller allt går precis som hon vill så är hon överlycklig. Då är det glädjetjut och sprattlande till max. Men då är jag så slut av att alltid behöva stirra på henne (hon ska ha ALL min uppmärksamhet ständigt), av att alltid bära runt på henne, av att alltid trösta, prata, förändra och hitta på. Sjunga, dansa, leka och bära lite till. Att göra allt detta, med minimalt med sömn och sällan någon mat - det tar på krafterna. 

Så som sagt -  det brast. Jag bara grät. Jag läste om en tjej med en lika gammal bebis som var deppig för att hon inte hunnit platta håret den dagen, och fått en massa kommentarer om att det var så tråkigt när den typen av dagar kom. Då grät jag lite till eftersom jag inte hade kunnat duscha på två veckor - jag skriver det igen, jag hade inte kunnat duscha på TVÅ VECKOR! 

Jag skrev ett gnälligt inlägg i en Facebookgrupp där jag hämtat kraft och stöd innan. Och där fick jag ett tips som ändrade allt. En annan person tipsade mig om att googla High Need Baby (även kallat överlevnadsbarn eller plusbarn) då hon tyckte det lät som att Sienna passade in på det. Så jag googlade. Och läste. Och häpnade. Ju mer jag läste desto mer trodde jag att de skrev om Sienna direkt. Av tolv kriterier så passar hon in på de flesta. Det hon egentligen inte passar in på är att hon inte ogillar främlingar. Hon älskar alla människor min lilla tjej, men jag märker att det tyvärr går mer och mer åt hållet att hon ryggar undan för främlingar. Att vara hos någon annan än mig och möjligtvis sin pappa går inte någon längre stund längre. Men det andra stämmer. 

Att vara ett plusbarn är ingen sjukdom utan en personlighet. De är lite ”extra allt” liksom. Detta är oftast något som fortsätter när de blir större och vissa framträder det inte på förens senare. Anledningen till att detta har gjort det lättare att hantera Sienna är inte att det går att göra något åt det - hon är sådan och det är en del av hennes personlighet. Nej, det som gör att det är lättare är bland annat en ökad förståelse - det är en del av henne och inte ett försök att vara så jobbigt som hon kan. Det har också gjort att jag är mer förlåtande mot mig själv - det är inte jag som gjort något fel, tvärtom så gör jag allt rätt som ser till att hennes behov blir uppfyllda hela tiden. Dessutom har jag andra människor som har samma typ av barn och som gått igenom detsamma som vi går igenom - människor med tips och råd (som inte bara säger att det blir bättre när de börjar krypa eller gå).

Just nu är Sienna inne i en utvecklingsfas. Vi har märkt att många av hennes ”problem” blir värre under utvecklingsfaserna och så även denna gång. Just nu lever jag på allt som går att äta under de få minuter hon sover under dagen och tömmer långsamt mitt förråd av energi och påhittighet. Fjärde utvecklingsfasen är en lång fas som kan hålla på i upp till fem veckor - men precis som alla andra faser så går den över och även om Sienna inte blir en lugn och harmonisk bebis däremellan så blir det iallafall lite lättare. 

Nu har hon såklart vaknat igen hör jag och gallskriket är ett faktum. Jag har stresskrivit detta på några få minuter samtidigt som jag ätit och laddat mina batterier. Ber om ursäkt för om det är helt åt skogen förvirrande - sömnbrist påverkar den kognitiva förmågan vilket klart märks hos mig just nu!

 

Tecken på High Need Baby

 

1. Intensiva - Många "high need" bebisar har en speciell spändhet i kroppen precis som att de inte kan slappna av. När en "high need" bebis inte får sina behov tillgodosedda låter de en veta det väldigt tydligt. Det är inte genom att gnälla lite utan att verkligen gnälla till riktigt skarpt och högt. När de gnäller går de från noll till hundra på en bråkdels sekund vilket vanliga och alldagliga barn inte gör som gnäller lite grann för att öka när de inte blir hörda. "High need" bebisar ser till att ingen missar att de har ett behov som de behöver ha tillfredställt.

 

2. Hyperaktiv - Innebär att de har ett behov av att få röra på sig samtidigt som de inte vill vara själva. Att bli fastspänd i en bilbarnstol är inget som "high need" bebisar gillar. En del "high need" bebisars muskler bara väntar på att få sätta fart coh skujta ivär i rörelse. Det gör att en del av dem inte kan ligga stilla vid amningen utan gör den till en gymnastisk övning. När dessa barn blir lite äldre och kan förflytta sig har de svårt för att vara stilla och är hela tiden på språng.

 

3. Dränerande - Ett "high need" bebis tar den enegi den behöver från sina vårdnadshavare utan att bry sig om vad som blir kvar. Det leder oftast till att vårdnadshavarna går runt i en dimma. Vissa dagar behöver bebisen mer energi än andra och därför tar olika mycket energi per dag.

 

4. Vill amma ofta - "High need" bebisar vill äta ofta vilket inte bara är för hungerns skull utan också för tryggheten som de får av amningen. Dessa bebisar har ett större närhetsbehov än många andra bebisar och visar att de vill ha detta behovet tillfredställt. Ett sådant här barn vill gärna amma runt 20 gånger per dygn.

 

5. Krävande - Dessa barn ber inte snällt om att få sina behov tillgodosedda utan de kräver det med omedelbar verkan. En "high need" bebis tycker inte om att vänta och gillar inte substitut av något slag det vill säga att de inte gillar att få flaskan när de vill ha bröstet.

 

6. Vaknar oftare - Många "high need"bebisar vaknar ofta och sover oroligt både på dagen och natten. Många tror att "high need" bebisr sover mer än vanliga bebiar men de sover faktiskt mindre. Det går inte att tvinga en "high need" bebis att sova.

 

7. Svår att tillfredställa - "High need" bebisar kan vara svåra att tillfredsställa och det finns dagar då de gråter mer än andra. Även om man vyssar, vaggar, ammar m.m så är bebisen inte nöjd och detta är en del av deras personlighet och inte att föräldern inte kan tillgodose deras behov. Oftast blir de mer nöjda efterhand om föräldern visar att de finns där trots att de inte är nöjda.

 

8. Oförutsägbara - Den ena dagen funkar en sak men nästa dag funkar det inte alls. Så kan det se ut med en "high need" bebis. Det vill säga att den ena dagen inte är den andra lik. Det går inte att förutse hur dagen kommer att se ut med en "high need" baby.

 

9. Superkänsliga - Dessa barn gillar inte höga och okända ljud. Många föräldrar till"high need" bebisar säger att barnet vaknar av minsta lilla ljud.

 

10. Svåra att lägga ner - Att lägga ner en "high need" bebis är inte det lättast. Trots att man tror att de sover så vaknar de lätt när de blir nerlagda. Vissa av dessa barn kan inte lutas bakåt i början för då vaknar de jättelätt.

 

11. Tröstar inte sig själva - Barn som är "high need" vill interagera med andra för att kunna lugna ner sig och för att kunna få tröst. De tröstar inte sig själva till sömns som en del andra barn.

 

12. Känsliga för separation - Dessa barn gillar inte att bli separerade från sina föräldrar och gillar inte främlingar. Ett barn som är "high need" vill konstant vara i närheten av sina föräldrar och att få gå till toa är inte alltid det lättaste.

 

 

 

Slutligen så vill jag dela med mig av ett inlägg som jag hittade hos Mammacoach. När jag läste detta första gången så grät jag - vi är inte ensamma! Detta gav mig en annan förståelse för min lilla tjej, hjälper mig att förbereda mig på att det kommer att vara tufft ett tag framöver och ger mig tips på hur jag ska hantera saker. Och så säger den till mig att jag faktiskt räcker till. Något jag fortfarande har svårt att tro på, även om jag kämpar för att acceptera det. 

 

”Jag vet inte om du hört terminologin High Need Baby förut. Det hade inte jag när jag blev förälder. Men att min äldsta son inte var som jag förväntat mig att bebisar skulle vara - stod klart väldigt kort efter hans födelse. Innan jag fortsätter vill jag bara säga detta: Termen High Need Baby är inte en diagnos av samma modell som ADHD eller andra funktionsnedsättningar. High Need Baby (fortsatt förkortat till HNB) är en förklaringsmodell som syftar till barn som är ”extra allt”. Exempel på karaktärsdrag hos HNB är ett konstant generellt missnöje, svårigheter att vara ensam, sömnproblem och insomningssvårigheter, en högre känslighet för förändring, ogillar separation från föräldrarna, svårigheter att underhålla sig själv, hög aktivitetsgrad, oförutsägbarhet och matproblem.

 

Många bebisar har ett eller flera av dessa karaktärsdrag i omgångar. En HNB har de flesta av dem - hela tiden. Att vara förälder till en HNB är ett väldigt krävande uppdrag som, ibland, känns som en enda lång påminnelse om din egen otillräcklighet. För när du har provat precis allt du kan komma på för att göra din missnöjda lilla bebis nöjd och den ändå gnäller, gråter och tydligt visar att du inte räcker till, då behöver du ha kraft att erkänna för dig själv att du inte kan göra mer - och samtidigt hitta orken att finnas där för ditt barn.

 

Du älskar ditt barn mer än ord kan beskriva. Men du kommer önska, flera gånger, att ditt barn var lite enklare, lite nöjdare, lite gladare. Du vill inget hellre än att förstå varför barnet är så missnöjd och varför barnet verkar extra missnöjt hos just dig, hans förälder. Du läser alla böcker, lyssnar på alla råd, googlar i internetdjungeln och letar efter svar, för loggbok över ditt barns beteende, provar diverse olika dieter och gör allt som står i din makt för att förstå vad som krävs men det verkar ändå inte räcka till. Jag vill att du litar på mig här - du räcker till. Jag vet inte vad ditt barn behöver för att bli nöjd. Men jag vet att barnet är som mest missnöjd hos dig för att det är dig han står närmast. Det är ett konstigt påfund av Moder Natur, men det är så det är. Istället för att få leenden, kramar och uppmuntran, får du gnäll, gråt och klagan. Det är ett tecken på kärlek och ett tecken på att barnet är tryggt hos dig och vågar visa dessa känslor. Försök påminna dig om detta i de svåra stunderna och när det inte går - hitta någon du kan prata med. Berätta om all din frustration och rädsla, din oro, din trötthet, din ledsamhet. Berätta för någon som förstår att du trots allt detta älskar ditt barn utan att du behöver förklara det.

 

Ditt barn kräver din fysiska närhet hela tiden. Barnet vill konstant vara i din famn, helst hud mot hud. Om du får för dig något så befängt som att sätta dig ned, luta dig mot en vägg eller ens stå stilla i någon sekund, kommer barnet påminna dig om att det inte är godtagbart. Du ska röra dig. Dansa, gunga, guppa, vagga, vyssa. Hela tiden, dygnet runt. Inget annat duger för din HNB. Du kommer prova dig fram genom alla bärselar, bärsjalar och höftkuddar för att bespara din rygg och dina stackars armar som känns som om de är tio mil långa. Jag lovar dig - det blir bättre. Barnet kommer, så småningom, börja gå och då får du lite mer frihet. Tills dess, se till att få avlastning. Be om hjälp ett par timmar, boka in en massage eller njut av att ta en promenad utan att ha en annan kropp på din. Hitta lufthål i tillvaron som är bara dina och fyll dem med något som gör din själ glad. Du är värd det och du behöver det.

 

Du berättar för andra föräldrar om ditt barn och ser i deras blick att de inte förstår vad du menar. De kommer med välmenande råd och tips, för allting funkar ju så enkelt med deras barn. Du har provat alla deras tips och råd men resultatet har endast blivit en ännu gnälligare, mer missnöjd bebis. De klagar över sina värsta dagar med sin bebis och de låter ändå bättre än dina bästa dagar med din bebis. Du kan ha svårt att känna sympati med dem. Du blir kanske bjuden på lunch hos en föräldraledig vän och när hon bjuder på hemlagad pastagratäng med sjuttiotvå ingredienser och nybakade kanelbullar som hon ”svängt ihop medan barnet satt på golvet och lekte”, då är det helt okej att gråta en skvätt när du går hem därifrån för att du inte ens kunde ta en dusch innan du gick iväg på lunchen för att bebisen skrek så mycket. Men någon gång träffar du en förälder som förstår. En förälder som har upplevt samma sak som du. För första gången känner du äntligen att någon fattar vad du menar. Och lättnaden i att känna att man inte är ensam är enorm. Du är inte ensam om att ha en HNB. Vi är många, jag lovar.

 

”Sov när bebisen sover”, säger alla. Men tänk om bebisen inte sover? Eller om den bara sover när du är ute och går med vagnen och vaknar så snart vagnen stannar? ”Alla bebisar sover i bilen” säger en del. Men tänk om det inte är så? Vissa bebisar, och särskilt många HNB, formligen avskyr att sitta i en bilbarnstol och skriker lungorna ur sig så snart de blir fastspända. Eller så sover de bara i bilen, när bilen är igång, och vaknar så snart bilen stannar. Då är det svårt att sova själv. Jag har bara ett enda råd om sömn: Gör det som funkar. Prova de sömnmetoder du känner dig bekväm med. Skit i de du inte vill eller kan genomföra. Sov med barnet på dig om det funkar, lägg barnet i egen säng om det funkar. Mata på natten om det funkar, låt bli att mata om det funkar. Men se till att få sömn, by any means necessary. För att vara förälder till en HNB kräver energi och utan sömn är det så mycket högre risk att du mår dåligt både fysiskt och psykiskt. Gör det som funkar med sömnen och ändra inte på någonting så länge det funkar.

 

Du tänker på de personer som är ofrivilligt barnlösa. Du tänker på de som har barn med sjukdomar eller med olika handikapp. Från djupet av ditt hjärta är du så otroligt tacksam över det barn du fått, trots att det är så krävande. Men samtidigt är du så trött och så slutkörd och ditt självförtroende som förälder har fått sig en törn. Jag vill berätta för dig att det är okej att känna så. Det är okej att känna både och. Du får tycka att det är jobbigt att vara förälder till en HNB, fast andra människor inte kan få barn eller har sjuka barn eller handikappade barn. Du får tycka att det är jobbigt fast andra har det värre. Du får gå där med alla dina tankar av tacksamhet över det barn du fått och ändå tycka att det är jobbigt att vara förälder till det barnet. Det är okej.

 

Din relation till barnets andra förälder kommer att påverkas. Ge dig själv beröm för det du gör bra. Ge barnets andra förälder beröm. Ni som föräldrapar behöver vara generösa mot varandra. Se till att ni vardera få egentid att ladda batterierna och göra något lustfyllt, något som påminner er om vilka ni är när ni inte är föräldrar. Peppa och gläds med varandra när ni får göra något roligt. Men var noga med att be om vad du behöver och kom ihåg att ingen människa någonsin har gått tankeläsningskursen.

 

Det kommer att vara ett par krävande år framöver. Du fick kanske inte den bebis du hade tänkt dig och du blev kanske inte den förälder du trodde du skulle bli. Men sanningen är att ditt barn föddes med en viss personlighet och den kan du inte påverka. Att vara förälder till en HNB är att acceptera och att följa med. Acceptera att barnet är som det är. Lär dig vad som funkar för just ditt barn, vilka knappar som funkar att trycka på och vad som inte funkar. Låt det ta tid. Följ med i utvecklingen som sker och var beredd att ändra dig, många gånger. Och var beredd att stå fast vid det som funkar, även fast andra kanske tycker du borde göra annorlunda. Av alla utmaningar med att vara förälder till en HNB är detta den största utmaningen. Acceptera och följ med.

 

Du kommer berätta om din HNB för andra personer och, ibland, känna hur de på något sätt tänker att det är på grund av hur du är som förälder som ditt barn är så krävande. Att det är ditt fel. Du har tänkt tanken själv, så väldigt många gånger. Jag ber dig - var snäll mot dig själv. Ingen är den perfekta föräldern och alla gör vi misstag. Men det du allra minst behöver är att slå på dig själv. Säg ingenting till dig själv som du inte skulle säga till någon du älskar väldigt mycket. Skydda dig från andra personers dömande men - framförallt - skydda dig från ditt eget dömande.

 

Att bli förälder till en HNB gav mig en stor bit ödmjukhetskaka att tugga i mig. Mycket av den jag trodde mig vara ställdes på spets och jag var tvungen att omvärdera många saker i mitt liv. Min son var närmre tre år första gången jag stötte på termen High Needs Baby och för mig blev det en känslomässig revolution! Det var inte på grund av mig han var så här, han bara var sån. Och det ändrade hela mitt förhållningssätt till honom. Att förstå vad en HNB innebar gjorde det mycket enklare att vara förälder till honom. Att höra att det faktiskt fanns andra som hade liknande upplevelser var också förlösande. Jag var inte ensam. Och det är inte du heller.

 

För dig som vill läsa mer rekommenderar jag boken Raising Your Spirited Child av Mary Sheedy Krucinka och siten The Fussy Baby Site

 

Min äldsta son är nu en bit över fyra år och, utan att gå in på detaljer om hur just han är, så bär han fortfarande med sig några av de karaktärsdrag som HNBs uppvisar. Dock har de gått från att vara något som är krävande till att numera vara lite av hans ”superkrafter”. De mer krävande egenskaper som han, som bebis, uppvisade är nu något han drar stor nytta av i sociala sammanhang och i vårt familjeliv.  Han är en fin, omtänksam, verbal och rolig liten kille som jag älskar att ha i mitt liv.

Så du, förälder till en High Need Baby: Det blir bättre. Jag lovar."

Sienna | High Need Baby, Plusbarn, Överlevnadsbarn | | Kommentera |
Upp