Vår resa - del 3

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situationen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter. Längst ner i inlägget finns länkar till tidigare delar av vår resa.

 

2015 forts.

2015-03-12

Ett eventuellt bakslag. Igår fick Fredrik en kallelse till RMC den 13 april för svar på testikelbiopsin. Självklart blir jag genast asorolig, jag menar om det var bra nyheter så kan de väl bara ringa? Fast kanske de alltid skickar tider och aldrig över telefon? Jag menar de sa att det skulle ta 3-4 veckor innan provsvaren kom, så de borde ju inte veta om det är positiva eller negativa nyheter. Åh, jag blir galen av allt sånthär, vill bara veta saker genast! 

 

2015-03-15

Fredrik fick bytt sin tid till en telefontid istället, två dagar senare, den 15 april. En månad kvar…

  

2015-03-17

Idag kom det ett brev från RMC. Trodde det bara va en bekräftelse på telefontiden, så jag tänkte inte så mycket på det. Inte förens Fredrik kom hem och öppnade det. I brevet stod det att inga tecken på spermaproduktion visades i testikelvävnaden. Nu vet vi inte alls vad detta betyder. Det har bara gått två veckor sedan biopsin, det skulle ta 3-4. Plus att vi har fått en tid dit, varför skicka en tid om de ändå skickar svaret i ett brev? Och vem fan skickar sådan information i ett brev? Vad är det för jävla stil? Det är ju inte direkt packat med information heller. Hela brevet innehöll detta:

 

Bäste Fredrik!

 

Svaret från patologen har anlänt och visar inga tecken på spermieproduktion i testikelvävnaden men inga avvikande celler för övrigt. Det vill säga benign bild.

 

Med vänliga hälsningar

Överläkare

RMC

 

Seriöst? Det är brevet ni skickar till någon när de försökt få barn i två år? Bara sådär? Jag fattar att det inte är något stort för dem, men det är inte de som påverkas. Det är vi! Och för oss är det stort, jävligt stort. 

Vi vet väl i och för sig inte så mycket än, men Fredrik sa att det kanske är dags att vi vänjer oss vid tanken på att ha en donator. Jag orkar inte ens tänka på det. Jag vill inte ha någon annans barn. Jag vill ha vårt barn. Jag vill kunna se oss i barnet när det växer upp! Hade jag velat ha någon annans barn så hade jag inte varit med Fredrik. Jag är fruktansvärt arg och besviken just nu. Men mer än något annat är jag totalt nedbruten. Och nu ska vi behöva gå såhär i nästan en månad innan Fredrik har telefontid och kan få lite klarhet i vad fan de menar med detta.

Jag fattar inte hur jag ska orka. Hur ska jag kunna låtsas som ingenting, kunna hålla skenet uppe inför alla? Jag vill inte att alla ska se hur jävla dåligt jag mår och hur sjukt ledsen jag är, inte ens Fredrik. Men hur kan man dölja något sådant? Hur kan man dölja att man går runt med en blytyngd på axlarna? Fan, världen är inte rättvis. Jag fattar inte hur jag ska orka…

 

Kommentar:

Denna dagen kommer jag ihåg som om den var igår. När jag läst brevet så gick jag in i vår walk-in-closet för att skriva om det. Jag behövde också vara i fred med mina tankar. Och där inne bröt jag ihop totalt i min ensamhet. Tårarna forsade ur mig och jag tror inte jag tog många andetag under tiden som jag skrev texten ovan. Jag kunde inte. Hela bröstet klämdes ihop och jag fick inte ner någon luft i lungorna. Jag fick sitta där bra länge innan jag kunde ta mig ut och möta Fredrik igen, jag ville ju inte att han skulle se hur jobbigt jag tyckte det var. Jag ville vara stark för honom, och så är det fortfarande. Han har varit min klippa genom allt, och jag vill vara detsamma för honom.

 

Bild från denna jobbiga tid. När allt var jobbigt så var det inte mycket som hjälpte. Men mina katter gav mig så mycket kärlek och de verkade verkligen förstå när jag behövde dem extra mycket.

 

2015-03-18

Fredrik ringde idag och fick en telefontid med läkaren redan imorgon. Gått som på nålar hela dagen och lär göra det till jag får några nyheter imorgon! Håller tummarna till de är blåa!

 

2015-03-19

Goda nyheter! Det brevet kom från ett annat vävnadsprov de tagit. Tydligen är det så att han bara har otroligt låg spermieproduktion, så de kan hitta spermier på ett ställe, men inte ett annat. Helt sjukt! Så nu ska de kolla hur mycket de har och om de kanske behöver hämta mer/andra, och så beställer de mina journaler, sedan är vi igång. Hon sa att de skickar en kallelse för IVF möte inom en snar framtid. Jag är såååå glad och sjukt nervös! Är så lycklig att jag lever i denna tiden, när man kan göra så otroligt mycket för människor som inte kan få barn själv, och i detta landet som bekostar så väldigt stor del av det! 

 
Under dessa åtta veckor mellan dessa två inlägg så var brevet nedan, och påföljande prover, det enda som hände i vår resa mot att få ett barn. Allt annat stod stilla och jag höll, såklart, på att bli galen!

 

2015-05-07

Fortfarande ingen remiss, men det beror på att alla mina prover inte var tagna. Så tog blodprov i torsdags, skulle tas på cykeldag 21, vilket innebar att jag fick vänta lite, men nu ska det väl vara klart. Så snaaart kommer förhoppningsvis en kallelse till ivf-möte! Åh, jag vill såå gärna komma igång, men samtidigt tycker jag inte att det gör något om det drar ut lite på tiden om det skulle fästa direkt. Vill inte vara allt för långt gången på bröllopet, och det är ju ändå fyra månader kvar! Fast det hade ju varit sjukt häftigt om man fått outa det på bröllopet såklart! Att ha gått förbi de första tre månaderna och bara få berätta det på sin stora dag. :) 

 

Kommentar:

Jag läser detta nu och inser hur naiv jag var. Hur fruktansvärt naiv jag var. Jag hade ingen som helst aning om hur lång tid saker kan ta, om hur svårt och krångligt det kan vara och hur mycket jobbigare allt kunde bli. Jag såg framför mig en spikrak väg till att bli gravid. Visst, vi skulle behöva göra IVF, men det borde ju såklart lösa allt! Vi kommer ju att få hjälp, så varför skulle det inte funka på en gång? Jag såg inte de slingriga vägar, de höga berg och djupa dalar som vi hade framför oss. Och tur är kanske det, för då är det mycket möjligt att jag hade krupit ihop till en boll och bara gett upp.

 

2015-05-11

Ännu tre graviditeter folk jag känner/känner till, har gått ut idag. Fan, jag blir så ledsen! Varför kan vi inte bara bli gravida normalt, var fan är rättvisan? Känner mig som en misslyckad kvinna när jag inte kan något så naturligt som att bli gravid! Skit också, måtte det vara vår tur snart!! 

 

Kommentar:

Under denna tid hade jag väldigt mycket med vårt stundande bröllop. Jag såg till att verkligen hålla mig upptagen och gick helt upp i skola, bröllopsplanering och träffar med vänner och familj. När jag idag tittar i min kalender för denna tiden så förstår jag inte att jag inte gick in i väggen totalt. Hur sjutton jag orkade. Men kanske var det så jag var tvungen att ha det, för att orka med allt annat. För att slippa fundera och spekulera allt för mycket, för att slippa känna efter och tänka på hur värdelös jag kände mig. Jag stressade runt som en galning, bara för att slippa verkligheten. 

 

Som ni ser på bilderna nedan så spenderade vi också en hel del tid med andra människors barn. Det var verkligen bitterljuvt att se min älskade Fredrik hålla en bebis för första gången. Det gör ännu ont i mig att tänka på hur han och Elvira lekte så fint, inte smärta för att se Elvira, utan för att se hur fin han är med barn och veta med mig att vi inte är där än. Att vi inte visste när det skulle bli vår tur att få en liten. Om det någonsin skulle hända. Jag pendlade ofta mellan att vara naiv och tro att allt skulle gå lätt, och att tro att ett barn aldrig skulle hända för oss.  

 
 
 
 
 

 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa.
 
Tidigare delar:
Vår resa - del 1
Vår resa - del 2 

 

Resan, Sofies essens | IVF, IVF - Inför, Testikelbiopsi | |
Upp