Vår resa - del 2

Jag vill börja denna del av vår resa med att säga att mycket av det som kommer nu är äkta dagboksinlägg som jag skrivit under tiden allt har pågått. Jag kommer, om det behövs, att lägga till anteckningar som kan förklara eller dylikt om jag känner att det behövs. Är något otydligt så får ni absolut ställa frågor, antingen direkt här i inlägget eller privat. Jag har absolut inget emot att prata om detta och jag skäms verkligen inte för att jag sagt och gjort vissa saker som många säkert inte kan förstå då de inte själva varit i vår situation. 

Jag har inte redigerat något alls för att skydda mig själv. Däremot så har jag tagit bort delar som kan vara känsliga för andra, eller kanske saker som andra inte vill att allmänheten ska få veta. Många gånger har jag bara skrivit en initial, då är det för att personen inte vill bli nämnd i bloggen, något jag vill att alla accepterar. Jag kommer att hålla samma initial för samma person genom hela resans gång. Initialerna kommer inte att ha något med den verkliga personens namn att göra, utan kommer endast att utgå från när personen nämns. Första personnamnet som är borttaget kommer att få initialen A, nästa kommer att få B och så vidare. Jag hoppas att det inte ska ge allt för mycket besvär för er läsare. 

Jag hoppas också att ni kan bortse från eventuella stavfel, syftningsfel och liknande. Jag har redigerat bort en del, men jag vill inte ändra för mycket då det många gånger speglar hur jag känt i situatonen, när orden bara rinner ur mig och tårarna gör det svårt att se. Då kan det vara svårt att bry sig om hur språket låter.

 

2015 

2015-02-04

Nu är vi inne i februari och det har snart gått åtta veckor sedan Fredrik var och lämnade kromosom prov. Det innebär förhoppningsvis att vi snart får reda på svaret och kan gå vidare i vår fertilitetsutredning. Har haft det lite tufft just nu, många som antingen blivit gravida eller som snart ska föda känns det som. Och såklart när man själv är mitt i det så märker man ju såklart av det ännu mer. Påverkar mitt humör lite mer än jag hade velat och framförallt påverkar det mina stressnivåer. Håller tummarna för att kromosomprovet visar något bra!

 

2015-02-05

Så sjukt att jag skrev igår om att jag trodde att svaret på kromosomprovet skulle komma snart. Idag dök det upp i brevlådan och, tack och lov, så var det inga fel på några kromosomer och hans testosteron ser bra ut. Nästa steg är nu att vänta på ännu en tid för Fredrik på RMC. Innan den är det några blodprov han ska ta, och när han är där så ska de göra en provtagning på testiklarna för att se om de hittar spermier. Jag är inte avundsjuk på honom för han behöver göra detta, men i och för sig så kommer de behöva plocka ägg från mig sen om det ska bli något, och det är nog inte heller en dans på rosor. Dessutom har jag redan gjort saker som kanske inte är de skönaste i världen. Och om vi någon gång blir gravida så är det jag som måste stå ut med smärtan vid födseln. Så det är ändå lite mer rättvist att han också får någon form av smärta, även om jag självklart helst hade sett att allt funkat som det skulle. 

Det här med att de ska leta efter spermier innebär att de går in i bitestiklarna och kollar där först för att se om de hittar några. Efter det, om de inte hittat några så är det dags för att gå in i huvudtestiklen och kolla där.

Detta görs för att när vi påbörjade fertilitetsutredningen så hittade de inga spermier alls i sädesvätskan. Detta kallas Azoospermi och kan bero antingen på att mannen inte producerar några spermier, eller att där är ett flödeshinder i bitestiklarna eller sädesledare. Vi hoppas självklart på att det är ett hinder, för då är det fortfarande möjligt för oss att bli gravida genom IVF. 

Men idag är det goda nyheter, och nu får jag vara glad för dem ett tag innan jag börjar oroa mig för nästa grej.

 

Brevet där de bekräftade att Fredrik inte hade några kromosomfel
 
 

 

KOMMENTAR (klippt härifrån):

Spermier bildas i testikeln och förs vidare till bitestikeln där de mognar och lagras. Från bitestikelns nedre del transporteras spermierna via sädesledaren till urinröret.

Sädesvätskan (ejakulatet) innehåller normalt spermier från bitestiklarnas nedre delar sammanblandat med sekret från prostatakörteln och sädesblåsorna.

I 7-8 % av fall med manlig barnlöshet råder total avsaknad av spermier vid undersökning av sädesvätskan (azoospermi) vilket kan bero på kraftigt nedsatt spermieproduktion eller på avflödeshinder i bitestiklar eller sädesledare.

Ett avflödeshinder kan vara medfött eller förvärvat under livets gång som efter sterilisering, yttre våld eller bitestikelinflammation.

Tack vare provrörsbefruktning med mikroinjektions teknik (ICSI) finns idag möjligheter att hjälpa män med azoospermi eller aspermi bli biologiska fäder. Metoden kräver endast ett fåtal spermier uttagna från bitestiklar eller testiklar för att befrukta kvinnans ägg.

 

 

2015-02-12

För ett par dagar sedan kom tiden för Fredriks provtagning. Jag trodde det skulle ta hur lång tid som helst, men den tredje mars är det dags. Mindre än en månad kvar, och jag är sjukt nervös även om det inte är jag som ska dit. Hoppas verkligen på att de hittar något. Vill så sjukt gärna bli gravid, och starta vår familj på riktigt! Kan inte fatta att vi har sådan otur att det ska vara så svårt. Att få barn är ju något "naturligt", och det är hemskt att det inte funkar för vissa. Men positiva tankar nu, självklart kommer allt att ordna sig och vi kommer få en liten bebis som är häften jag och hälften Fredrik. 

Kallelse till testikelbiopsi
 

 

2015-03-02

Imorgon är DAGEN. Dagen jag har väntat på sedan innan jul. Imorgon ska Fredrik in på provtagning för att se om det finns några spermier att använda till en IVF. Det som ska göras är en testikelbiopsi där de går in i pungen med nålar och tar vävnadsprov för att se om de hittar något. Först kollar de bitestikeln och sedan huvudtestikeln på varje sida. Jag trodde att man skulle få reda på svaret direkt, men som jag uppfattat det nu så verkar det som om man får vänta på svar i upp till två veckor. Fattar inte hur jag ska klara mer väntan, jag har ingen ork för det i min kropp. Men, det är bara att hålla huvudet högt och "roll with the punches". 

Min fina vän Charlotte fick sin bebis förra veckan, och jag är så glad för hennes skull, samtidigt som det är så jobbigt när det går framåt för andra. Men mest är jag glad för henne. 

 

Första gången jag träffade Charlottes fina lilla kille
 
 
En kommentar angående Charlottes graviditet. Eller iallafall om när jag fick veta om den. Det var under sommaren 2014, och vi hade försökt i över ett år utan resultat. Jag och Charre hade bestämt träff och vi var hemma hos henne. Hon berättade att de var gravida, och jag kände hur hela min värld rasade. Samtidigt som jag var glad för hennes skull så var jag så fruktansvärt avundsjuk. Jag hoppas verkligen att hon inte märkte på mig hur fruktansvärt ledsen jag blev, inte för att hon skulle ha barn, utan för att jag inte skulle det. Jag höll det inom mig och försökte vara glad och stöttande och fråga/säga "de rätta" sakerna. På vägen hem kände jag hur det höll på att brista. Men hemma hade Fredrik sin kompis Kenan, och jag kände verkligen inte för att bryta ihop framför honom, och då behöva förklara. Så jag körde in på en liten sidoväg där det var en massa öppna fält runt omkring och där satt jag i min bil, tittade på vindkraftverken i horisonten och storgrät. Hela mitt inre kändes som att det slitits i tusentals bitar och jag kunde tillslut inte se så svullna mina ögon var. Till slut lyckades jag lugna ner mig och ta mig hem, och ännu en gång spela obekymrad inför andra människor. Jag är dock glad för att jag fått mitt bryt i ensamhet så att inte Fredrik hade behövt hålla ihop mig då också, något han fått göra många gånger efter det. När jag på kvällen berättade nyheten för Fredrik så var jag ganska slutgråten, även om det kom tårar då också. Idag är jag så glad för att de fick sin lilla kille, han är en fantastisk grabb och jag älskar honom så mycket. Men just då var det en liten undergång för mig. 
 

 

-En timme senare.

Jag kan inte sova. Fredrik var sjukt nervös och låg bredvid mig och tittade på Seinfeld till han äntligen fick somna. Jag däremot kan verkligen inte! Jag hatar att bara ligga och vända och vrida på mig, men jag är så fruktansvärt nervös att jag bara vill gråta, skrika, spy och gömma mig för världen. Jag pallar inte sånt här. Varför ska allt vara så jäkla svårt?? Jag tycker nog att jag har haft tillräckligt med bekymmer i mitt liv för att slippa detta! Jag vet att det inte hjälper att ömka sig själv, men när jag mår såhär så är det så himla lätt att bara gå in i allt gammalt och minnas hur svåra saker varit och tycka synd om sig själv. Men inte fan hjälper det! Därför tänker jag nu sätta igång en film på Ipaden och försöka somna till den. Jag har viktigt seminarium imorgon och sedan tenta om exakt en vecka och jag är inte i närheten av redo för något av det. Med denna stress och sinnesstämning lär jag väl aldrig bli det. Men det är bara att bita ihop. Inte någon har sagt att livet ska vara lätt. Eller rättvist.

 

 

 2015-03-03

Herregud, jag är så glad! När de hade varit inne idag så hade de inte hittat något alls i vänstra sidan, men i högra sidan fanns det spermier!!!! Jag är så sjukt lycklig just nu, samtidigt som jag är så nervös för hur nästa steg kommer att se ut, och tycker så synd om Fredrik som ligger och har så fruktansvärt ont just nu. Hatar när jag inte kan göra något åt hans smärta. Men som han säger så är det mycket lättare att ta smärtan när man fått goda nyheter. Nästa steg är nu att vänta i 3-4 veckor på en analys som säger om de kan använda spermierna som plockades ut eller de behöver göra en biopsi till, och sedan förmodar jag att vi är igång. Eller det hoppas jag iallafall. I så fall borde det vara dags för sprutor och grejer för mig innan äggplock och senare återföring. Men vi får väl se vad läkaren säger när han hör av sig nästa gång. Åh, vill bara vara igång på riktigt nu. Hatar all väntan!! Men trots det, fan vilken bra dag detta genast blev!!!

 Informationsblad efter ingreppet

 

 

En liten anekdot här. När Fredriks ingrepp var klart så ringde han mig och sa att de var klara. Jag frågade om han ville att jag skulle hämta honom, men han tyckte att han var tillräckligt bra för att ta tåget hem. Jag frågade om han fått några värktabletter utskrivna, vilket han hade. Jag rådde honom att hämta dem innan han satte sig på tåget, men han tyckte inte det behövdes då han inte hade ont, utan han tänkte hämta dem när han kom fram i Lund istället. Efter en stund ringer telefonen, då är det Fredrik som ber mig hämta honom på Lunds Central. Han har fruktansvärt ont och har tydligen svimmat på tåget. Lyckligtvis hade han vaknat till liv i tid för att inte missa sin station, då han gått av och hämtat sina tabletter. Men han hade så mycket smärta att han behövde hämtas. Eftersom Fredrik aldrig tidigare genomgått någon form av operation så visste han inte att smärtlindringen kunde släppa plötsligt, och när den släppte på tåget så hade han kallsvettats och mått fruktansvärt innan han däckade. När jag hämtat honom låg han i sängen hela dagen och hade fruktansvärt ont, stackaren. Så ett råd här! Lyssna på era fruar (eller sambos/flickvänner osv) och se till att ha smärtlindring redo när ni gjort ingrepp.

 

 

2015-03-10

Igår såg jag att ännu en tjej jag känner är gravid. Det gör lika ont i hjärtat varje gång de lägger ut det på Facebook. Samtidigt som jag blir så otroligt glad för dem så blir jag så sjukt ledsen för oss. Att det ska vara så svårt. Att det ska ta sån tid. Att vi ska behöva gå igenom så mycket för att något som är så naturligt ska hända. Nej, världen är inte alltid rättvis. Och självklart vet jag inte om de som blivit gravida kämpar igenom samma saker. Kanske har de gått igenom precis vad vi gått igenom. Men det gör ändå ont...

 

 

Här stoppar jag för denna gången. Det tar timmar och åter timmar att gå igenom bara några inlägg, hitta information som jag känner behövs eller leta upp/ta bilder. Framförallt tar det tid att skriva om saker som fortfarande är så färska i mitt minne, det är väldigt jobbigt att gå igenom allt igen då alla sår ännu inte läkt. 

 

Tack för att ni tagit er tid att läsa såhär långt. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa med när jag berättar om vår resa.
Resan, Sofies essens | Azoospermi, Kromosomprov, Testikelbiopsi | |
Upp