Blogga om graviditet..

Jag har, som ni kanske märkt, inte bloggat alls mycket om min graviditet. Innan trodde jag att jag skulle blogga massor om den, men nej, det har inte hänt. Så jag började fundera på varför. Detta är det största som hänt mig, och efter att ha försökt i så många år så bord det ju vara ännu en anledning till att jag skulle vilja blogga mycket om det. Så varför har jag inte gjort det? Jag har kommit fram till några saker som jag tror påverkat det.
 
1. Illamående deluxe
Under större delen av min graviditet så har jag mått fruktansvärt illa. Det började redan i vecka 5 så smått, och i vecka 6 eskalerade det så till den grad att jag trodde det var magsjuka jag fått. Den dagen det slog över totalt och blev som värst så var jag och jobbade i Göteborg. Efter en sömnlös natt på hotell så fick Fredrik köra hela vägen upp efter jobb och hämta mig, och sen köra hela vägen hem igen. Det var en av de värsta resorna jag gjort i mitt liv. Jag var dock så fruktansvärt glad över att vara hemma igen, trots att illamåendet såklart inte gick över bara för att jag var hemma. Jag drabbades av ett underbart dygnet runt illamående som gjorde att jag låg ner konstant och knappt kunde ta mig till toaletten. Jag vaknade i panik på nätterna av illamåendet, kroppen var i hyperventiliering redan innan jag vaknat. Inget var gott att äta, men om jag inte åt blev illamåendet bara värre, så det blev väldigt mycket sötsaker under denna tid. Jag provade allt som skulle kunnat hjälpa, men det enda som gjorde lite, lite för mitt mående var när jag fick utskrivet Lergigan tabletter i vecka 9. Då kunde jag iallafall sitta upp i perioder och vissa dagar kunde jag faktiskt röra mig hemifrån, även om det var under ständigt illamående. 
 
Det har fortfarande inte lagt sig helt, men större delen av tiden mår jag så bra att jag kan trycka undan och ignorera det sista illamåendet iallafall. 
 
När jag låg och mådde så dåligt hade jag inte en tanke på att skriva i min blogg. Inget hände ju, jag låg bara och stirrade i taket och hoppades på att jag skulle få må bättre snart, eller att någon skulle komma och skjuta mig, vilket som hade fungerat. 
 
 
2. Rädslan över vad som kan gå fel
Detta är den största anledningen till att jag inte skrivit om graviditeten så mycket i bloggen. Jag har hela tiden varit livrädd för vad som skulle kunna hända, vad som kunde gå fel. Jag har inte kunnat riktigt tro på att vi ska klara oss igenom en hel graviditet och få ett friskt barn, utan jag har ständigt gått med någon form av väntan på att något ska hända. För varje ultraljud som har sett bra ut och för varje vecka som vi närmar oss målet så har jag såklart kunnat släppa lite av den värsta oron. Men fortfarande får jag stunder när jag är så otroligt rädd för att något ska hända och vi ska förlora vår älskade lilla skatt. Och tänk om det skulle hända? Hur skulle jag kunna gå tillbaka och läsa i bloggen om allt i graviditeten, både jobbigt och underbart, och sen veta att det inte gick vägen? Nej, den fruktansvärda rädslan har verkligen gjort att jag inte delat med mig så som jag skulle, och hade velat för min egen skull. Det hade ju varit underbart att i framtiden kunna läsa om både de stora sakerna och de små vardagliga grejerna som har med graviditeten att göra.
 
 
3. Är det verkligen sant? 
Jag ska vara helt ärlig. Jag tror fortfarande inte riktigt på det. Jag är i vecka 29, bebiskläderna svämmar över i det nästan färdiga bebisrummet, jag har stor mage, foglossning till förbannelse och jag känner bebisen röra sig dagligen. Men ändå kan jag ännu inte tro på att vi om bara några månader äntligen ska bli föräldrar. Att bebisen vi drömt om så fruktansvärt länge äntligen kommer att vara här hos oss. Och hur ska jag egentligen kunna tro på det? Efter alla negativa graviditetstest, efter alla misslyckade försök och all sorg och smärta, hur ska jag kunna tro på att det äntligen är vår tid? Rent objektivt så förstår jag det såklart, jag är inte helt dum i huvudet. Men känslomässigt har jag nog inte förstått det riktigt än. Jag har inte riktigt fattat att det är vår tur nu!
 
Är jag inte gravid med denna magen så har jag nog satt i mig en hel jäkla vattenmelon!
 
Nu är jag ju iallafall inne i tredje trimestern och förhoppningsvis ska jag nu våga blogga lite mer om graviditeten. Detta känner jag är ett bra första steg och kanske, kanske kan jag börja slänga in lite av det vardagliga i graviditeten här också. Jag hoppas på det iallafall.
 
Nu ska jag sätta mig och påbörja nästa del av Vår Resa. Så imorgon eller på onsdag kommer den upp. Missa den inte, det kommer vara ett väldigt känsloladdat avsnitt. 
 
Ha en fortsatt fin måndag därute!
Allmänt, Gravid, Vardag | |
Upp